Regina Lund i Kanada

Imorse åt vi vår sista goda frukost på denna semester. Ett huvud på en spik, det är vad jag slår på den saken. Med andra ord lämnade vi Winnipeg för denna gång. Förmodligen för livets gång också. Vi känner oss rätt klara med den staden. Som i väldigt klara. Det enda som känns tråkigt att lämna, förutom det fantastiska vädret, är våra bonusmor/farföräldrar Francis och Anya. De slutade dessutom på topp. Gav mig receptet på deras pannkakor, gav oss mackor till bussen och skjutsade oss till den.

Däremot fick vi sällskap av två irländare på slutet när amerikanarna hade begett sig. Irländarna har tydligen kommit dit varje år i över 20 år. Och fy i fan vad jobbig tanten var. Hon berättade om alla hennes släktingar som är döda och begravda, de som snart kommer att dö och de som fortfarande lever. Vi vet vad alla jobbar med, i vilket lag de har spelat fotboll, var de bor och hur många barn de har. Hon har även varit noga med att skryta över att hennes man har varit med i andra världskriget och om hennes hemstad på/i Irland. Vad som också hanns ta upp var detta med att Irland röstade ja till att människor får gifta sig med andra människor oavsett könstillhörighet i kyrkan. Hon förstod inte varför, det var ju bra som det var innan. Jävlar vad fart det blev på Francis då. Han sa så bra saker att jag och Ellinor förblev tysta. Vi ville dessutom inte skapa någon dålig stämning. Livet som gay ni vet.

Men nu här vi lämnat tanten och hennes man bakom oss och skönt var det. Nu är vi i Regina för att vila lite. I morgon fortsätter bussandet vidare till Calgary. Nattbuss, 12 timmar. Längtar…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s