Sluta aldrig drömma igen min vän

Det känns så konstigt samtidigt som det nästan inte känns alls, för det är så overkligt. Jag kan inte fatta eller förstå att jag faktiskt är här. Att det var fem år sen jag gick på de här gatorna och blev kär i allt runtomkring.

Jag har pratat mycket och gott om Australien och Yamba sen jag kom hem. Mitt tjat fick mig att börja tvivla på fall den bild jag hade kvar stämde överens med verkligheten. Var Yamba verkligen den plats på jorden som var så fantastisk som jag beskrev den, som jag mindes den? När mina fötter vandrade sig fram på Yamba Street och svängde av mot den byggnaden som var mitt hem, visste jag att det inte var en glorifiering av staden som legat bakom mina berättelser och beskrivningar, utan sanningen.

Allt är annorlunda samtidigt som det är detsamma. Det oanvända taket på mitt gamla hem är nu en bar. Pot Belly Pie finns inte längre kvar i stan (gråter varje dag över detta faktum). Butiker har tillkommit, andra försvunnit, antalet människor har ökat. Men känslan är verkligen densamma och mycket beror nog på den där byggnaden på Coldstream Street, eller snarare folket som ser till att den existerar.

Jag trodde aldrig att någon i familjen Henwood skulle känna igen mig. Det har passerat tusentals backpackers i deras liv sen sist jag var där.
”We never forgot about you,” var det första Chris sa efter att vi hade kramats. Shane slängde upp sina armar i luften och gav mig en finaste kramen jag fått på länge. Hade Charlie gillat att springa hade han gjort det, men istället lunkade han fram, viftandes på svansen och ville inte att jag skulle sluta klappa honom.

Jag log hela vägen hem. Typ. Det är en väldigt lång väg hem och varje gång jag ska korsa en väg måste jag koncentrera mig. Då tenderar jag att se sur ut istället. Höger först? Vänster sen? Nej vänta? Eller? Så jag tittar höger vänster höger vänster höger vänster och sen korsar jag. Vänjer mig väl lagom tills att jag kommer till Sverige igen.

Tillbaka till mitt leende. Låt mig citera en låt som väldigt passande valdes av spotify.

There’s a lot of love in this place, 
And I’m just trying to say
I’m good, I’m good, I’m good, I’m good
Living life just like I should”

Det var lite så jag kände och känner. Och det är något jag väldigt sällan gör. Det känns bra att efter ett riktigt skitigt år kunna avsluta det med att faktiskt må lite bra. Känna att det känns lite rätt. Att jag för en gångs skull i livet har gjort något rätt.

Med det, och med en strålande sol samt enorm kärlek,
Gott jävla nytt Johanna Skogh. Låt inget år bli värre än det här.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s