Fasaden står oss upp i halsen till graven

Jag har velat ett tag på om jag ska publicera detta inlägg eller inte. Det är det ärligaste jag har skrivit hittills utan att gömma mig bakom en karaktär i min bok. Eller att egentligen gå in på djupet. Orden nedan är jobbiga att yttra och erkänna. Mycket för att jag vet vilken oro det kan resultera i, men jag känner ändå att jag behöver det här. Av olika anledningar egentligen, men mest för att det inte är något att dölja och att livet förmodligen kommer bli lättare när man kan prata om det. För det är alltid skönare och mindre ansträngande när folk vet hur man egentligen mår. När man inte behöver lägga energi på att upprätthålla en mask och leka charader. Vi måste bli bättre att prata om depression och dess följder. Ta bort skammen i att prata om hur man egentligen mår bara för att livet inte är en dans på en grön äng en fantastisk solig sommardag.
Kanske kan det hjälpa en annan själ som känner likadant, men om inte kommer det att hjälpa mig.

Sen, oroa er inte.
Så. Varsågod och läs.


 

Många kanske tror att jag flyr från livet. Att jag skjuter på mina problem och bara kommer få ta tag i dom när jag kommer hem igen. Ibland har jag trott detsamma. Men sanningen är den att åker jag inte nu, kommer det inte finnas något liv att i framtiden fly ifrån när jag trampat snett och inte orkar ta tag i det.

Det slog mig och det gjorde ont. Trots att jag har burit på tanken under längre tid hade jag aldrig sagt de högt förut.

Åker jag inte nu så dör jag

Jag har hamnat i så dåliga mönster och gått i dom alldeles för länge att vägen ut knappt visar sin existens. Det var länge sen jag kände mig levande. Istället har jag sett livet som ett av min måsten och inget jag gör för att jag egentligen vill. Jag antar att det är en av de få fördelar med att leva sitt liv för andra.
Jag har däremot alltid önskat och velat. Velat vilja leva och känna att jag lever. Men den viljan kan tillslut bara tära på en. Att vilja något man inte tror att man kan få genererar i en känsla av hopplöshet och en känsla av hopplöshet tenderar att göra allt värre. Jag började se döden som en befrielse. Att det inte var förrän då allt faktiskt kunde kännas bra, för det var då det inte skulle kännas alls.

När jag var ung skrev jag att man måste träffa botten för att kunna skjuta ifrån ordentligt och ta sig upp. Problemet är ju att man sällan har den kraften därnere och det är därför jag har varit där så länge. Det är därför jag åkte. För att samla kraft, lära mig hur jag samlar kraft utan att bryta från allt och framför allt, hur jag slutar slösa på den.

För att jag vill känna mig levande.

För att jag vill vilja leva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s