Ett fiktivt barndomsminne

Har ju börjat plugga lite nu, så jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av det vi tvingas skriva där. Eftersom att jag inte skriver så bra när det inte är under tvång…
En av uppgift vi hade var att skriva om ett fiktivt barndomsminne, notera att den alltså är fiktiv. Den handlar inte om mig, även om lite av den (som det mesta jag skriver) kan tas från verkligheten. Enough said, here we go:

”Vill du vara efter skolan idag?”
Jag visste inte om det var gungans höga fart eller vad han sa som fick det att pirra lite i magen.
”Visst, vi kanske kan åka skateboard eller något.”
Våren hade äntligen börjat gå över till tidig sommar, snön hade inte visat sin existens på länge och de vågade sig på att sopa bort allt grus från gatorna.
”Ja, lätt!” svarade han.
”Kan du göra kickflip? Jag försöker lära mig.”
”Ja det kan jag. Jag kanske kan hjälpa dig.”
”Visst.”
Klockan ringde och rasten var slut.
”Ska vi tävla om vem som kan hoppa längst?” frågade han.
Jag ökade farten som svar. Jag hatade egentligen att hoppa från gungan. En gång landade jag snett med foten och stukade den. Sen dess har jag varit rädd för att göra det igen. Jag blundade när jag hoppade, tänkte att det blir lättare då. Men på väg ner insåg jag att det är svårt att landa när en inte ser när en ska landa. Jag öppnade ögonen det fortaste jag kunde och lyckades ta mig till marken med bägge fötterna intakta.
”Slå det där du”, sa jag med någon falsk kaxighet.
”Lätt som en plätt”, svarade han och lätt som en plätt var det.

Jag väntade på honom vid grinden efter idrotten. Han vinkade glatt när han såg mig och när han log fattade jag hur det var att vara kär. Att det är när det läskigaste som finns också är det finaste som finns.
Vi gick till skateparken som låg precis intill skolan. Han försökte tålmodigt lära mig kickflip men jag vågade inte riktigt göra det som krävdes.
”Varför klär du dig som en kille?”
Vi satt på våra skateboards och drack en varsin cola som vi hade köpt i kiosken precis bredvid.
”Jag vet väl inte”, svarade jag och kastade med småstenarna som fanns vid mina fötter.
”Vill du vara en kille?”
”Jag är ju tjej.”
”Ja, men jag tänkte typ, du är inte som de andra tjejerna. Du gör mer sånt som vi killar gör. Skejtar och så.”
”Vad spelar det för roll? Jag är fortfarande tjej.”
”Tänkte bara om du inte ville vara det.”
”Jag kan väl inte vara något annat än det.”
”Varför inte?”
Jag reste mig upp och försökte mig på en kickflip till. Det gick inte. Försökte igen. Försökte distrahera mig. Tankarna om det han sa. Försökte igen. Det gick inte. Inget av det.
”Du måste liksom trycka till på sidan, hårdare typ. Och kanske snabbare.”
”Nej, jag måste sluta vara rädd för att ramla.” Jag sa det aldrig, utan log sammanbitet istället och försökte en gång till. Det gick inte. Inget av det.
Klockan hade hunnit bli mycket och vi båda var tvungna att gå hem för att äta. Vi pratade om annat på vägen, som om att det han sa inte var någon grej alls egentligen. Men det var första gången det faktiskt blev det för mig. Jag tänkte på de gånger jag inte kunnat sova för att jag låg och oroade mig över den dagen jag skulle få bröst. Och på den gången vi skulle ha en pjäs på dagis och allt jag ville var att få spela prinsen.

Jag gick upp för trapporna. Sjuttioen trappsteg. För varje steg blev det tyngre. Tänkte på den gången vi hade utflykt i skolan och delades upp i tjejer och killar, där killarna fick keps och tjejerna fick kjol. Då knöt det sig i hela magen för jag tvingandes ha kjol när jag borde ha

haft en keps. Jag tänkte på alla gånger jag känt mig fel. På de gånger vi delades upp i grupper, tjejer i den ena, killar i den andra, och jag satt där och undrade vad i hela fan jag gjorde där. Jag tänkte om det helt enkelt, i allt det så svåra, bara var så, att jag faktiskt hade varit fel. Mamma ropade hej från köket när jag kom in i hallen. Jag gick in till henne och satt mig vid köksbordet.
”Mamma…”
”Ja, hjärtat?”
”Jag tror jag är bög.”

Annonser

Det finns en jävla morgondag

Jag fann mig själv ännu en gång i livet känna ett tvång över att maxa ögonblicket jag var i. Lev varje dag som om att det vore din sista. Allt du har idag. CARPE FUCKING DIEM! Jag kan inte gå och lägga mig för det finns bara idag och idag måste vara den bästa dagen och idag måste jag göra allt och jag har inte gjort det än. Jag får inte sova nu. Jag måste maxa.

Precis som när jag ser en fin solnedgång och bara måste fota den som om att det är min sista fina solnedgång i livet. Jag kan inte njuta av ögonblicket för det kanske är det sista ögonblicket för en ska leva som om att det inte finns någon jävla morgondag och då blir jag stressad och när man är stressad njuter en inte för då måste en fota, instagramma och hej och hå. Märker ni. Jag skriver som om att det inte finns någon morgondag. Och vet ni, detta kanske blir det sista jag skriver så det måste bli så jävla bra och det måste bli så jävla perfekt.

Eller? För halla och hallå, jag har snart levt i 26 år och har hittills överlevt alla dagar fram till hit. Oddsen talar för att jag kommer leva imorgon också och just det slog mig i det där ögonblicket då jag kände ångest över att maxa livet. Förmodligen för att jag för full för att ens orka lyssna på mig själv, och jag tackar verkligen för det.

”Det finns en jävla morgondag Sam”, sa jag till mig själv. För det är det man gör när man är full och alla sina vänner är borta. Man pratar med sig själv.

”Du har fan rätt din smarta, snygga jävel”, svarade jag. För det är så man känner om sig själv när man är full. Så skrev jag ner det i mitt anteckningsblock för att alltid komma ihåg. ”Du är snygg och har bäst stil. PS, det finns en morgondag.”

Så vaknade jag morgonen efter och läste min insikt och kände att denna måste jag dela med mig av. Så en månad senare, alltså idag, gör jag just det. För varje dag har jag tänkt att det finns en annan dag jag kan göra det på, och se på fan, så var fallet. Det lite häftigt när en tänker efter. Men mest är det fruktansvärt skönt. Att en kan tagga ner lite. Ta det lite launa. Procastionation isn’t the problem, is the solution, så göre bara. Skjut upp det du inte behöver göra idag. Man kan leva livet till max utan att maxa varje dag.

Nu signar livscoachen ut.

Hej.

Jävla as

Fille här lärt mig mycket i livet sen hon tog mig med storm för några månader sen. En sak är att släppa på livets kritiker när en skriver. Att bara låta tankarna flöda från kontoret till pappret. Att låta känslan ta över lite.
Så jag har börjat göra exakt det. Och hej vad befriande det är. Men också hej vad svårt. Att skriva ut tankarna och sen inte få bearbeta texten så mycket mer än så. Jag klarar det självklart inte. Att släppa idén vid att det måste vara perfekt. Texten nedan har jag bearbetat, bollat och försökt ändra massa gånger men nu får det fan vara nog. Det behöver inte bli bättre än så här, och just därför delar jag med mig av den till er just nu. Så den får stämpeln färdig, i alla fall tills vidare.

Jag skulle skämma bort dig varje dag
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du skämde ut mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag skämmas bort varje dag
Och wow vad du gör mig lycklig

Jag skulle bära dig varje gång du inte orkade gå
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du sänkte mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag få bäras varje gång jag inte orkar gå
Och wow vad stark du är

Jag skulle vara ditt andetag när du inte kunde andas
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du slog luften ur mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag aldrig att sluta andas
Och wow vad du får mig att vilja leva

Jag skulle se dig som den högsta vinsten
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du förlorade mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag att vara den högsta vinsten
Och wow vilket pris jag får

Jag skulle ge dig hela världen
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan förstörde hela min
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela världen
Och wow vad fin du gör den

Jag skulle älska dig med hela mitt hjärta
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du krossa det
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela ditt hjärta
Och wow vad det slår

Tänkte du någonsin skämma bort mig?
Tänkte du någonsin bära mig?
Tänkte du någonsin vara mitt andetag?
Tänkte du någonsin att jag var den högsta vinsten?
Tänkte du någonsin ge mig hela världen?
Tänkte du någonsin älska mig med hela ditt hjärta?

Klart du inte gjorde
För vem fan är så dum
Så att man tänker den tanken
Och går ändå
Jävla as

Hans Einar Skogh

Ni köpte ett växthus, en liten restaurang. Sen blev det två växthus. En större restaurang och ett café. Du tog över stället själv. Gjorde uteserveringen dubbelt så stor. Du tog ett växthus till, med kungen som första gäst. Du gjorde uteserveringen ännu större. Du började med a la carte på kvällarna. Två år senare lyssnade du äntligen på mig och började med konserter. Du köpte en bod, gjorde den till en bar. Du började med catering. Byggde ett bageri. Köpte en pizzaugn. Du har varit chef, servitör, snickare, bagare och precis allt annat. Du har haft visioner och drömmar. Du har kämpat och förverkligat. Sett möjligheter i problemen, fått problem med möjligheter.

Jag beundrar dig för vad du skapat och åstadkommit. Du har lärt mig att man ska sikta högt men med sunt förnuft. Du har visat mig hur man är envis och att det inte lönar sig att ge upp. Du kan vara nära konkurs. Tvingas jobba 350 timmar i månaden. Men det finns en väg igenom det, och det är den man ska gå.

Men du är så mycket mer än vad du skapat. För trots 350 timmar i månaden någon annanstans än hemma har jag växt upp med en närvarande pappa. En som alltid frågar hur jag mår och alltid vet när jag behöver en kram.

När jag berättade att jag ville byta namn och är en hen så ringde du mig så fort du kunde bara för att berätta att det viktigaste i ditt liv är att jag mår bra i mig själv. Att jag är den jag vill vara. Och det är så mycket lättare att vara det när man växt upp i en familj som har motiverat och tillåtit det.

När alla andra säger nej, säger du ja. Kör. Du brinner för det, du tycker om det. Kör. Och det är alltid precis det jag vill höra. Att det inte borde finnas något som ska begränsa mig. Inte trötthet, tid eller ångest. För att jag kan om jag vill och vill jag så ska jag.

Innan jag ens visste om att ingen vill publicera min bok sa du att jag skulle trycka den själv. Som i att du redan vet om att den är bra och ingen annan behöver berätta det för dig. Efter alla nej så är det fortfarande det du säger. Tryck den själv. Du kan.

Du pushar mig alltid. Får mig att kliva närmare mina drömmar. Inte bara genom vad du säger utan också efter hur du lever ditt egna liv. Hur du har krigat för dina. Hur du inte har låtit någon motgång sänka dig. Du har visat dig mänsklig, att det tynger dig och att det inte alltid är så lätt men också att det inte lönar sig att ge upp. Att det någonstans på vägen är värt det. Om du brinner för det, kör. Och du kör. Därför kör också jag.

Många säger att jag är så lik dig. Att utan att veta vem jag är kan de se att jag är ditt barn och de som känner oss båda ser också våra likheter i sättet. I vår humor, i våra goda hjärtan och i vårt driv. Jag skiner upp varje gång. Att jag är lik dig, min förebild och min hjälte. Wow.

Och det var egentligen det jag ville säga med allt det här. Att du är min hjälte.

Du är min hjälte pappa!

farochson.jpg

 

 

Till dig, som mår som mig

Jag har krigat mot min inre röst, min depression, min ångest och mig själv hela mitt liv. Så länge jag kan minnas, och tiden innan det, har jag burit på något så tungt utan större anledning och utan förståelse till varför.

Det har inte varit något någon riktigt har lagt märkte till för att det är ju inget en får visa. Hur en egentligen mår, när en inte mår bra. Förmodligen så är det mesta av det du tror jag är, något jag får kämpa fram med alla krafter jag har.

Ett exempel: På varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag borde räcka upp handen mer och prata mer i klassrummet. För de förstod inte att det kunde vara något jobbigt för mig. Men tänk om jag sa något fel? Tänk om jag bara trodde mig ha rätt svar? Och bara tanken att prata inför hela klassen, vem fan vill ens göra det? Så nej, de fick fortsätta att säga det till mig varje utvecklingssamtal tills dagen då jag inte längre behövde gå på några.

Ta för mig mer. Ta mer plats. Som om att det är världens enklaste grej att göra. Att det bara är att räcka upp handen och sen släppa det om en nu råkade säga fel. Och jag ville göra det. Och jag var på väg många gånger. Men varje gång satte ångesten stopp. Varje gång förblev handen nere och min mun stängd.

Det här är bara en liten del av vad ångesten har gjort mot mig. Men om en sån liten grej har varit så svår, tänk då hur allt annat har varit. Jag har på riktigt inte gått igenom något i livet som inte har tagit emot eller som inte har varit jobbigt.
För jag är mina prestationer och presterar jag inte är jag inget. Gör jag fel, är jag fel och det är du som bestämmer vidare jag presterar eller inte. Så vad jag än gör tänker jag på hur du tänker kring mig och det sista jag vill göra, är att göra dig besviken.

Det tar på en. En blir trött. Fysiskt och psykiskt. En blir arg. En blir ledsen. Tillslut så finns det människor som inte orkar mer. Jag var nära på att vara en av dem. Men jag lyckades rädda mig själv. Jag visste inte då att det var det jag skulle göra, det var bara något jag hoppades på. Men idag vet jag. Och det är därför jag skriver det här inlägget.

Det här är till dig, som mår som mig.

Jag skriver mår för egentligen har inte min ångest på några sätt och vis förändrats. Den är fortfarande med mig i allt jag gör. Jag är fortfarande hur du upplever mig och jag vill fortfarande att den människan jag hatar ska älska mig. För det är det viktigaste för mig, vad du tycker. Och vilken väg jag än verkar ta i livet, så håller Ågren mig i handen.

Men vad som fick mig att börja tänka på den där kanten och steget ut var att det kändes aldrig som om att det blev bättre. Som att jag kunde ha en bra stund i månaden om jag hade tur, men inte så mycket mer än det. Att livet verkligen aldrig skulle kännas bättre än nästintill okej och vad fanns det för mening med att leva, när livet ändå sög?

Det är den tanken som har försvunnit. Den tanken jag trodde jag bara kunde bli av med genom att inte längre tänka alls.

Men idag, för första på kanske hela mitt liv, går jag upp om mornarna och känner att det finns en dag jag vill leva och saker jag vill göra. Jag lyssnar på låtar som gör mig glad och inte på Melissa Horn. Jag är den starkare rösten i mitt huvud. Inte Ågren. Han håller fortfarande i min hand men absolut inte lika hårt. Han finns alltid där, han vinner många gånger, men jag känner att jag lär mig honom bättre och börjar finna ett sätt att hantera honom på. Det har tagit tid och det är en lång väg kvar att gå, men jag är äntligen inställd på att det är jag som kommer att vinna i slutändan. Och de gånger han kommer visa sin existens, kommer vara för att stärka mig.

Jag tror att de flesta i världen är sin egen största fiende. Alla har en Ågren som får ta för mycket plats.
Jag vet att jag är min. Det finns ingen annan själ som har satt mer käppar i mitt hjul än mig själv.

Sjukvården i Sverige är bra på många sätt och vis men också den raka motsatsen. Psykisk ohälsa tas sällan på allvar. Jag har än idag inte fått den hjälp jag behöver. Jag må ha träffat kuratorer som har kunnat ge mig ett verktyg, kanske två. Men det är jag själv som har tvingats fram till egna insikter och behövt prova på många olika vägar för att finna någon som passar mig. När jag inte har haft någon kraft har jag varit tvungen att skrika för att göra mig själv hörd, men inte ens då har jag blivit förstådd. Hur ska en kunna tro på förbättring när ingen vill ta en på allvar? När ingen riktigt vill eller kan sträcka ut sin hand?

Men det slog mig, att jag må vara min största fiende, men att det inte finns någon annan människa i mitt liv som kan få mig att må så bra som mig själv. Och egentligen handlar om att lita på sin förmåga att kunna förändra sitt eget liv. Du kan få alla verktyg i världen men i slutändan så är det du som måste göra jobbet och du måste tro på att du klarar av det.

Det är därför jag skriver det här inlägget till dig.
För att berätta för dig att det finns hopp. Att tiden du har framför dig är fylld med glädje. Att striden du tar idag kommer att vara värt det. Att det inte gör något att den handen du håller i är en hand du måste hålla hela ditt liv, för du kommer finna ett sätt att förhålla dig till den. Och allt som tynger dig kommer du att använda till något som stärker dig.

Det handlar inte om att förändra den du är och vad du har, det handlar om att förändra din syn på det. Jag vet att du klarar av det. Jag vet att du själv kanske inte tror det, för det gjorde inte heller jag. Jag trodde aldrig jag skulle skriva ett inlägg i en ”it gets better”- anda för det kändes som ren och skär skitsnack. Men det gör det verkligen. Det blir bättre, och jag hoppas du stannar kvar tillräckligt länge för att vara med om det.

 

Sam I am

Här kommer det, inlägget jag har skrivit i mitt huvud så länge nu att jag inte längre minns när det började.

Däremot minns jag när tanken hade börjat gro i mig. Att det kanske är precis det här jag ska göra och det är precis det här det jag är. Hur jag fick ett tecken, inte från ovan men från något som ville säga mig någonting, och hur det tecknet tog bort alla mina kansken.

Sen hamnade en där igen. I garderoben. Rädd, nervös, osäker men samtidigt väldigt säker. Under hela min uppväxt frågade barn mig varför jag alltid klädde mig som en kille. Ville jag vara en? Klart ingen åttaåring svarar ”Nej” och sen skakar av sig frågan. Klart jag har tänkt på det ungefär hela mitt liv. Är jag en sån, en sån som är född i fel kropp?

Jag önskar att jag kunde ha svarat ja då. För då hade jag inte fortsatt att vara vilsen i ungefär femton år till. För nej, jag har aldrig känt mig som en han. Men nej, jag har aldrig heller känt mig som en hon. Därför hittade jag hem när hen kom. För det var faktiskt inte förrän då jag insåg att en inte behövde vara något av det utan att istället bara vara den en är. Och jag råkar vara den som är hen. 
Men det var också i och med detta som jag klev in i garderoben igen. Sen har jag suttit där. Hängt. Låtit tanken gro. OCH NU HAR JAG FUCKING GJORT DET.

Jag har klivit ut ur garderoben igen.

Och under hela jävla Pride har folk kallat mig det jag snart heter på riktigt.

Sam. Jag är Sam.

Nytta och nöje

Jag har varit hemma ett tag nu. Så länge att jag inte ens vet hur länge. Efter att ha varit sjuk mina sista veckor i Australien och första i Sverige är jag nu frisk och egentligen väldigt redo för att ta tag det livet jag därborta bestämde mig för att ha här hemma.

Men jag lärde mig inte allt när jag var uppochner. Jag lärde mig vad som var viktigt och vad jag vill göra. Kanske inte resten av mitt liv men idag. Jag lärde mig däremot inte hur jag ska kombinera dessa. Det handlar om att blanda nytta med nöje. Att nyttan i mitt liv också är nöjet. Att nöjet är nyttan.

Det många inser när de åker iväg själv, är samma sak som Christopher McCandless konstaterade i filmen Into the Wild. 

“Happiness [is] only real when shared”

Innan jag åkte orkade jag inte umgås med människor längre. Jag uppskattade väldigt sällan att ha mina vänner runt om mig. Inte för att jag inte tyckte om dom, utan mest för att det bara var utmattande och ansträngande. Allt i mitt liv kändes som ett måste, så jag fick för mig att de var ett måste också. Att allt jag borde lägga min fokus på är att uppnå den karriär jag vill uppnå, samtidigt som jag inte gjorde mycket alls för att lyckas. För jag fokuserade på för mycket annat jag inte brydde mig om.

Sen jag kom hem har att umgås med de jag älskar och tycker om vara min första prioritet. För jag har insett nu att det aldrig har varit ett måste, utan det som faktiskt har fått mig att fortsätta när jag inte har haft någon lust alls. Det är det som ger mig energi och som kan få mig att skratta som en idiot när jag själv går ut med Ester. För jag tänker på något vi sagt eller gjort, eller bara på något jag vet att vi i framtiden kommer att göra.

Men livet behöver nytta också och det är inget måste för mig. Jag älskar att jobba när jag jobbar med något jag älskar. Och det är det mest logiska jag skrivit på väldigt länge. Jag lyckas bara inte hitta ett sätt att kombinera de här sakerna. Kombinera det bästa jag vet med det bästa jag vet för att får ett liv som faktiskt funkar. Som gör att jag kan betala hyra, godis till Ester, godis till mig och kläder och resor och massvis med saker man behöver och vill köpa. Men som framför allt gör så att jag kan spendera mina vakna timmar utan att ha ont i kroppen av stress över mitt liv. Eller ha ångest över allt annat som existerar. Över vad är eller vem jag kommer att bli.

Jag behöver och vill lära mig att kombinera nytta med nöje. Det är mitt första steg mot att leva ett liv värt att dö för.

Skål!