Fräls mig

Trots att jag redan är så himla klok och smart så finns det tydligen fortfarande polletter som sitter fast. Häromdagen föll en cirka 10-årig sådan ner.

I’ll be my own savior

Jag fastnade för detta citat (som jag tror är ett utdrag från en Adele låt) och det var typ då jag insåg att det bara att jag som kan fixa mig. Jag behöver inte kloka ord från utbildade psykologer. Det är bara jag som kan. Vilket på ett sätt stämmer, förutom att bra verktyg faktiskt underlättar och utbildade psykologer sitter ofta på dessa. Men i slutändan är det alltid upp till en själv.

Det kanske inte är så mycket mer att fatta med det där citatet. Många anser säkert att polletten föll där och då och för många är det nog det som räcker. Sen finns det många som är så en själv. Vars egna räddade av sig själv oftast hindras av att ständigt försöka rädda andra istället. Folk som ber om det, folk som inte ber om det. Folk en känner, folk en inte känner. Världen vilar på ens axlar. En måste rädda varje själ.

Men nej. Så är det ju inte. Och det säger citatet ovan. En ska rädda sig själv och eftersom att det gäller mig, gäller det alla. Och eftersom att det är så:

I’ll be my own savior and my own savior only

Polletten.

Men vad som tilläggas bör! En ska fortfarande vara en medmänniska. Stötta de som stöttas ska. Räcka ut händer till de som behöver. Man kan aldrig springa mil åt en annan men en kan springa bredvid.

Ett skepp kommer lastat med könsdysfori

I slutet på februari i år blev jag lovad en färdig utredning i september, som sämst oktober. Äntligen kände jag. Jag ligger efter men jag är på väg. De två nästa mötena kom snabbt, jag berättade samma saker igen men för andra personer. De kollar så att mitt BMI stämmer för eventuell operation. De ser efter behov av annan, parallell behandling. Men förstår inte riktigt varför. Djup depression konstaterade dom. Sen var det ingen mer med det. Hon lämnar mig med orden att jag kommer nog va igång med nästa steg innan sommaren. Jag väljer att inte lyssna, men klart en hoppas lite ändå.

Varje dag i juni, juli och augusti öppnade jag spänt upp dörren till min lägenhet för att se om kallelsen låg där. I oktober, då jag skulle vara klar, känner jag att det är bra. Nu vill jag inte hoppas mer. Jag är klar med besvikelsen. Då visar det sig att det tydligen tar nio månader efter första mötet innan en får träffa psykologen. Så okej, en månad till. Det kan jag ta. Sen ska jag övertala den här psykologen också om att jag är jag för att få den vård jag sen behöver.

Nu är det december och min kallelse är fortfarande långt uppkörd i sjukvårdens röv.

Hata sägs ju vara ett starkt ord. Så här kommer saker jag hatar:

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag nekade vem jag var så länge, och sen tvekade innan jag gjorde något åt saken. Jag hatar att jag är 28 år men inte får vara den jag är och att det främst är mitt egna fel. Men jag hatar ändå samhället också för att det motverkar hittandet av en själv om det en behöver hitta inte är normen. Jag hatar politiker för att de skär ner på viktig sjukvård. För att de inte ens ser det som viktig sjukvård. Jag hatar att det ska ta över två år för andra människor att säga till mig vad jag är. Vem jag är. Jag hatar att jag efter det måste vänta ytterligare innan jag kan börja på testo. Jag hatar att jag måste vänta ännu längre innan jag kan operera bort brösten. Jag hatar mina bröst. Jag hatar att de finns. Jag hatar att de syns. Jag hatar att jag inte kan bada med bar överkropp. Jag hatar att jag behöver BH. Jag hatar mina höfter. Jag hatar att jag inte kan ha på mig jeans för det framhäver bara mina former mer. Jag hatar att det inte är mina former. Jag hatar den kropp jag är fast i. Jag hatar att risken finns att jag måste hantera annan dysfori pga testo. Jag hatar att det tar så lång tid innan jag får ta risken. Jag hatar att det enda som kan få hatet att försvinna är att bli klar med utredningen. Att allt jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta. Jag hatar att jag mår så dåligt medan jag väntar. Att livet hamnar som på paus för jag behöver den här pusselbiten. Jag hatar att stöta bort de som säger att de finns här för det spelar ingen roll.

Allt som spelar roll är den där jävla kallelsen i brevlådan. Och jag hatar det.

För den kommer aldrig. Och det hatar jag också.

Stämmer. Som i stämmer mig själv.

Här är en rolig grej jag har lovat mig själv: Att i juli skriva 3 blogginlägg. Skön press prokastinerings-Sam satte på mig så i slutet på månaden. Speciellt när prokastinerings-Sam är jag.

Samtidigt har jag så sjukt mycket att säga, bara att det bara blir bra i hjärnan när jag är långt ifrån tangenter och så fort jag sätter mig vid tangenterna så blir allt lika bra som bajs. Det är exakt som jag skrev 19 januari i år:

Här tar det stopp. Innan det ens har börjat. Innan jag ens hinner få ut ett ord. Innan jag hinner formulera en tanke. Det tar stopp. Och det blir inte mer än det här. Det här är allt det blir. Så mycket känslor, ännu fler tankar. Så mycket som jag vill få ut. Så mycket som jag vill säga. Men. Förstoppning.

Eller som inlägget jag började skriva på någon vecka efter det:

Saker jag har lärt mig:

Stämmer. Det var allt. Som om att jag inte har lärt mig någonting i hela livet. Men jag har ju det. Så jag tar upp den tråden nu. Det kan bli kul.

De senaste årens bästa insikter (många som jag ej lever efter ännu):

  1. Framgång är inte lika med lycka
  2. Döda alltid den största elefanten i själen först
  3. Andras känslor är inte mitt ansvar
  4. Det finns en morgondag
  5. Relationer är nyckeln till att få mina spretiga mål att gå åt samma håll
  6. IPA är godare än lager

Jag brukar säga att insikten alltid är det svåra, och sen att börja leva efter den nya insikten är lättare. Fortfarande svårt, men lättare. Sen kollar jag på listan och inser att jag bara ljuger för mig själv hela tiden. Ta punkt 3 till exempel. Det var över 7 år sen Tobias sa till mig att jag inte kunde ta ansvar över andras känslor. Den insikten slog mig hårt av lättnad. Men tydligen bara för en kort sekund och inte i en evighet som en hade hoppats på.

Nu slog det mig i och för sig att jag har en till insikt på listan.

7. Jag är HSP utabarahelvete

Och det förklarar kanske varför jag fortfarande kämpar med punkt 3. Jag suger ju in allt alla andra känner och det dom känner blir vad jag sen känner och vad jag känner är ju mitt ansvar. Men så klart, borde ju stoppa den processen någonstans på vägen genom att lära mig att inte ansvara över deras känslor. Nu fattar jag kanske mer varför det blir så, så att tackla uppgiften blir betydligt mycket lättare. Det var givetvis ett skämt. Det här inlägget semi-handlar ju om att insikten inte riktigt är det svåraste i livet utan att leva efter de nya insikterna och lärdomarna kanske till och med är svårare.

Vem vet, mitt nästa inlägg om ett år kanske är en lista på vad jag har gjort för att bli den lugna, härliga och harmoniska själ jag är då.

Eller så gör jag något jag sällan gör, bockar av alla punkter på min månadslista och återkommer redan inom den snaraste framtid med något oteeroligt intressant.

 

2017

Jag inledde 2017 med en rant om kvinnor som sett till att kvinnor fick rösträtt i Sverige. Sa att jag skulle upp till kamp, fram till fronten. Det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Jag grävde ner mig istället. Lät min utmattning och depression ta över mitt liv igen och det är mycket på grund av detta jag inte kan se tillbaka på mitt år och tänka ”wow wow wow wow”. Men fan vad jag har gjort saker som jag inte ger mig credd för, i vanlig jävla ordning.

Så, trots att jag inte gillar att dela upp livet i år tänker jag ändå sammanfatta mitt. Det kanske kan hjälpa mig att fatta lite.

2017 var året då jag bevittnade Damallsvenskan från bänken. Jag fick lära känna mina förebilder och idoler. Men när en känner dom känner en även med dom så mycket mer, och säsongen var motig. Så jag gick och blev fotbollsutbränd. När danskorna ställde in landskampen tyckte jag att det var skönt och så vill jag aldrig mer tycka.

Det var inte bara fotbollen som blåste i motvind, innebandyn gick också käpprätt. Jag klev av min roll som huvudtränare och öppnade upp dörren för ännu en comeback i målet. Har insett nu att jag aldrig mer ska säga att jag aldrig mer ska stå i mål. Men det gick bra, jag höll nollan och vi slapp kvala för att hålla oss kvar i division 1. Vilket för övrigt är en division samma lag håller på att vinna nu.

Jag sa upp mig från mitt jobb, mycket tidigare än väntat. Jag satte välmående före lön, vilket självklart sen påverkade mitt välmående negativt. Men… det var nog ändå helt rätt. Nog. Jag startade eget istället och förstod att jag verkligen måste byta namn. Jag kan ju för i hela fan inte ha ett företag som heter Johanna Birgitta Skog. Så jag drog äntligen iväg de papper som gjorde mig officiellt till Sam Skogh. Eller ja, jag väntade en hel sommar först.

Jag reste en del faktiskt, det är en av de saker jag inte fattar att jag gjort förrän jag reflekterar över det. Första resan var en weekend till Prag med min mamma och syster. Jag sov mest medan de shoppade. Stora städer klingar sällan fint för mig, men jag åt en av de godaste burgarna jag någonsin ätit.
Sen for jag tillsammans med ett så himla drömmigt gäng till ”Womens Weekend Only” på Ibiza. Min första riktiga suparresa någonsin och hej vad bra den var. Blev även i denna veva väldigt kär i Tel Aviv, så dit ska en 2018. Det kan jag ge mig fan på.

Topparnas topp resa 2017 kom därefter, tre hela veckor med The Vicktorious. Vi såg bra fotboll (och även lite dålig fotboll) och väldigt många fina städer. Jag blev lite kär i Deventer i Nederländerna och Metz i Frankrike. Mest blev jag kompiskär i mina fina resekamrater. Fotbollen har givit mig så himla mycket fint, trots att jag själv aldrig har spelat en minut fotboll. Är så sjukt tacksam för det, hur jobbig den än gick och blev i slutändan. Och nästa år?? Big things will happen.

Jag har fått nya, fantastiskt fina vänner och fördjupat befintliga relationer. Många gånger har det slagit mig hur mycket fint jag har runtomkring mig. Hur många som skulle göra allt för att jag ska vara lycklig och bara den insikten i sig gör en väldigt varm i själen.

Andra småsaker:

Jag slutade klicka på clickbait-artiklar. Jag började dricka så mycket Nocco att jag inte längre tycker illa om smaken av sötningsmedel. Jag sprang min första och troligtvis sista mil. Jag har tagit PB i ungefär allt på gymmet. Jag började plugga litteraturvetenskap så att nästa bok blir bättre och började, tack vare det, läsa mer.

Vilket leder in oss på en liten större sak:

Jag släppte min första bok. Men det har varit så självklart för mig sen jag var cirkus 9 år att jag inte känner att det är så speciellt. En är lite dum i huvudet på så sätt va.

Jag bestämde mig för att lämna Örebro så fort fotbollssäsongen var slut. Jag har sagt det många gånger men nu skulle det fan ske. Hyrde ut min lägenhet innan jag bestämt mig för vart jag skulle ta vägen. Men när en känner världens bästa Ebba och fick jobb i Göteborg var det lika bra att dra sig hit. Målet nu är rätt enkelt, tjäna massa pengar, umgås med folk igen och må bra. Så jag sen kan köpa husbil och börja leva life i Europa, men hur det går med det tar vi väl om ett år igen.

Var det allt? Det kanske inte var så mycket ändå. Fan.

Ett fiktivt barndomsminne

Har ju börjat plugga lite nu, så jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av det vi tvingas skriva där. Eftersom att jag inte skriver så bra när det inte är under tvång…
En av uppgift vi hade var att skriva om ett fiktivt barndomsminne, notera att den alltså är fiktiv. Den handlar inte om mig, även om lite av den (som det mesta jag skriver) kan tas från verkligheten. Enough said, here we go:

”Vill du vara efter skolan idag?”
Jag visste inte om det var gungans höga fart eller vad han sa som fick det att pirra lite i magen.
”Visst, vi kanske kan åka skateboard eller något.”
Våren hade äntligen börjat gå över till tidig sommar, snön hade inte visat sin existens på länge och de vågade sig på att sopa bort allt grus från gatorna.
”Ja, lätt!” svarade han.
”Kan du göra kickflip? Jag försöker lära mig.”
”Ja det kan jag. Jag kanske kan hjälpa dig.”
”Visst.”
Klockan ringde och rasten var slut.
”Ska vi tävla om vem som kan hoppa längst?” frågade han.
Jag ökade farten som svar. Jag hatade egentligen att hoppa från gungan. En gång landade jag snett med foten och stukade den. Sen dess har jag varit rädd för att göra det igen. Jag blundade när jag hoppade, tänkte att det blir lättare då. Men på väg ner insåg jag att det är svårt att landa när en inte ser när en ska landa. Jag öppnade ögonen det fortaste jag kunde och lyckades ta mig till marken med bägge fötterna intakta.
”Slå det där du”, sa jag med någon falsk kaxighet.
”Lätt som en plätt”, svarade han och lätt som en plätt var det.

Jag väntade på honom vid grinden efter idrotten. Han vinkade glatt när han såg mig och när han log fattade jag hur det var att vara kär. Att det är när det läskigaste som finns också är det finaste som finns.
Vi gick till skateparken som låg precis intill skolan. Han försökte tålmodigt lära mig kickflip men jag vågade inte riktigt göra det som krävdes.
”Varför klär du dig som en kille?”
Vi satt på våra skateboards och drack en varsin cola som vi hade köpt i kiosken precis bredvid.
”Jag vet väl inte”, svarade jag och kastade med småstenarna som fanns vid mina fötter.
”Vill du vara en kille?”
”Jag är ju tjej.”
”Ja, men jag tänkte typ, du är inte som de andra tjejerna. Du gör mer sånt som vi killar gör. Skejtar och så.”
”Vad spelar det för roll? Jag är fortfarande tjej.”
”Tänkte bara om du inte ville vara det.”
”Jag kan väl inte vara något annat än det.”
”Varför inte?”
Jag reste mig upp och försökte mig på en kickflip till. Det gick inte. Försökte igen. Försökte distrahera mig. Tankarna om det han sa. Försökte igen. Det gick inte. Inget av det.
”Du måste liksom trycka till på sidan, hårdare typ. Och kanske snabbare.”
”Nej, jag måste sluta vara rädd för att ramla.” Jag sa det aldrig, utan log sammanbitet istället och försökte en gång till. Det gick inte. Inget av det.
Klockan hade hunnit bli mycket och vi båda var tvungna att gå hem för att äta. Vi pratade om annat på vägen, som om att det han sa inte var någon grej alls egentligen. Men det var första gången det faktiskt blev det för mig. Jag tänkte på de gånger jag inte kunnat sova för att jag låg och oroade mig över den dagen jag skulle få bröst. Och på den gången vi skulle ha en pjäs på dagis och allt jag ville var att få spela prinsen.

Jag gick upp för trapporna. Sjuttioen trappsteg. För varje steg blev det tyngre. Tänkte på den gången vi hade utflykt i skolan och delades upp i tjejer och killar, där killarna fick keps och tjejerna fick kjol. Då knöt det sig i hela magen för jag tvingandes ha kjol när jag borde ha

haft en keps. Jag tänkte på alla gånger jag känt mig fel. På de gånger vi delades upp i grupper, tjejer i den ena, killar i den andra, och jag satt där och undrade vad i hela fan jag gjorde där. Jag tänkte om det helt enkelt, i allt det så svåra, bara var så, att jag faktiskt hade varit fel. Mamma ropade hej från köket när jag kom in i hallen. Jag gick in till henne och satt mig vid köksbordet.
”Mamma…”
”Ja, hjärtat?”
”Jag tror jag är bög.”

Det finns en jävla morgondag

Jag fann mig själv ännu en gång i livet känna ett tvång över att maxa ögonblicket jag var i. Lev varje dag som om att det vore din sista. Allt du har idag. CARPE FUCKING DIEM! Jag kan inte gå och lägga mig för det finns bara idag och idag måste vara den bästa dagen och idag måste jag göra allt och jag har inte gjort det än. Jag får inte sova nu. Jag måste maxa.

Precis som när jag ser en fin solnedgång och bara måste fota den som om att det är min sista fina solnedgång i livet. Jag kan inte njuta av ögonblicket för det kanske är det sista ögonblicket för en ska leva som om att det inte finns någon jävla morgondag och då blir jag stressad och när man är stressad njuter en inte för då måste en fota, instagramma och hej och hå. Märker ni. Jag skriver som om att det inte finns någon morgondag. Och vet ni, detta kanske blir det sista jag skriver så det måste bli så jävla bra och det måste bli så jävla perfekt.

Eller? För halla och hallå, jag har snart levt i 26 år och har hittills överlevt alla dagar fram till hit. Oddsen talar för att jag kommer leva imorgon också och just det slog mig i det där ögonblicket då jag kände ångest över att maxa livet. Förmodligen för att jag för full för att ens orka lyssna på mig själv, och jag tackar verkligen för det.

”Det finns en jävla morgondag Sam”, sa jag till mig själv. För det är det man gör när man är full och alla sina vänner är borta. Man pratar med sig själv.

”Du har fan rätt din smarta, snygga jävel”, svarade jag. För det är så man känner om sig själv när man är full. Så skrev jag ner det i mitt anteckningsblock för att alltid komma ihåg. ”Du är snygg och har bäst stil. PS, det finns en morgondag.”

Så vaknade jag morgonen efter och läste min insikt och kände att denna måste jag dela med mig av. Så en månad senare, alltså idag, gör jag just det. För varje dag har jag tänkt att det finns en annan dag jag kan göra det på, och se på fan, så var fallet. Det lite häftigt när en tänker efter. Men mest är det fruktansvärt skönt. Att en kan tagga ner lite. Ta det lite launa. Procastionation isn’t the problem, is the solution, så göre bara. Skjut upp det du inte behöver göra idag. Man kan leva livet till max utan att maxa varje dag.

Nu signar livscoachen ut.

Hej.

Jävla as

Fille här lärt mig mycket i livet sen hon tog mig med storm för några månader sen. En sak är att släppa på livets kritiker när en skriver. Att bara låta tankarna flöda från kontoret till pappret. Att låta känslan ta över lite.
Så jag har börjat göra exakt det. Och hej vad befriande det är. Men också hej vad svårt. Att skriva ut tankarna och sen inte få bearbeta texten så mycket mer än så. Jag klarar det självklart inte. Att släppa idén vid att det måste vara perfekt. Texten nedan har jag bearbetat, bollat och försökt ändra massa gånger men nu får det fan vara nog. Det behöver inte bli bättre än så här, och just därför delar jag med mig av den till er just nu. Så den får stämpeln färdig, i alla fall tills vidare.

Jag skulle skämma bort dig varje dag
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du skämde ut mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag skämmas bort varje dag
Och wow vad du gör mig lycklig

Jag skulle bära dig varje gång du inte orkade gå
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du sänkte mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag få bäras varje gång jag inte orkar gå
Och wow vad stark du är

Jag skulle vara ditt andetag när du inte kunde andas
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du slog luften ur mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag aldrig att sluta andas
Och wow vad du får mig att vilja leva

Jag skulle se dig som den högsta vinsten
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du förlorade mig
Att om jag stannar nu
Kommer jag att vara den högsta vinsten
Och wow vilket pris jag får

Jag skulle ge dig hela världen
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan förstörde hela min
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela världen
Och wow vad fin du gör den

Jag skulle älska dig med hela mitt hjärta
Tänkte du någonsin på det
Tänkte du på det innan du krossa det
Att om jag stannar nu
Kommer jag få hela ditt hjärta
Och wow vad det slår

Tänkte du någonsin skämma bort mig?
Tänkte du någonsin bära mig?
Tänkte du någonsin vara mitt andetag?
Tänkte du någonsin att jag var den högsta vinsten?
Tänkte du någonsin ge mig hela världen?
Tänkte du någonsin älska mig med hela ditt hjärta?

Klart du inte gjorde
För vem fan är så dum
Så att man tänker den tanken
Och går ändå
Jävla as