Always regret, never forget

Ni vet tanken tänk om och att den genererar i ångest och att en har gjort det en gång för mycket redan första gången tanken slog en? 

För fem år sen vek jag till av vänster istället för att fortsätta rakt fram. Det finns nog ingenting i livet jag har ångrat lika mycket som det och inget ”tänk om” har vridit till lika fantastiskt ohärligt i magen. Tänk om jag hade gått rakt fram. 

Och som ni förstår är jag tillbaka till den platsen där jag gjorde fel. Varje dag passerar jag den gatan och varje dag viker jag av till vänster. För att jag måste. För att det inte längre finns något annat alternativ. 

För vissa saker i livet får man helt enkelt inte en andra chans till. Vissa saker kommer man behöva ångra så länge och så hårt att det kanske kommer kännas för alltid. 
Det spelar egentligen ingen roll om det är det en vill, för det är tanken av att inte veta som äter upp en. Men har man tur visar sig livet bli något annat, något bättre att det inte spelar någon roll längre. Men då måste man var klok nog att lära sig av sitt misstag först. 
Och jag må vara klok, men tydligen inte tillräckligt 

Inga spärrar, ingen gräns

Mamma börjar tjata (faktiskt inte alls men det känns bättre om vi låtsas som det), så det är dags för en uppdatering.

Vi har genomlidit några dagar med regn och det har varit skönt. Fått tid till att skriva, tänka, läsa, se på film och komma på egna filmer. Jag har äntligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat på ett manus. Tänker väl inte säga så mycket mer än så (psst, Alice och Linda har varsin huvudroll). Jag har sett ”Joy” på den lilla, otroligt billiga biografen här. Filmer har premiär lite senare i Yamba, men man ska vara glad om de har en premiär överhuvudtaget.

Jag är kluven till mina åsikter kring filmen. Jennifer Lawrence är bra och tanken är fantastiskt god. Men någonstans går det inte hela vägen och jag är osäker på om den ens får fyra av fem geisha. Kanske hade akademin rätt ändå när de inte gav den en nominering för Best Motion Picture.

Nog om film. Häromdagen skrapade jag upp knät. Tänker inte försöka hitta på någon cool historia om varför utan jag ramlade på longboarden för att jag såg en ödla, blev rädd, tittade på den för länge och körde för långsamt upp för en kant. Men det läker bra. Bättre än när jag ramlade med moppen i Thailand.

Igår var jag och två vänner i Byron under dagen. Vi gick upp till The Lighthouse eftersom att det är ett måste när man är där. Mest för att man kan ta såna här bilder under större ansträngning eller bra kamera (eller för att det finns glass där) :

 

12562396_10153219868716507_568633822_o

12620942_10153219868681507_857955614_o

12557844_10153219868806507_384222860_o

Sen blev det ofrivilligt strandhäng, oplanerad shopping (två kepar och två t-shirts för 150kr. Borde starta en blogg om hur man shoppar billigt och bra) och ännu mera glass. Jag älskar glass.

Fun fact: Den största anledningen till att jag måste tvätta mina kläder är för att jag har spillt glass på dom.

Vi åt också sushi från rullband. Var så där. Så vi missade inget, du och jag.

På vägen hem, under en av de finaste solnedgångar jag någonsin har sett, säger Hanneke ”Aren’t we lucky girls?” Jag tänkte på all min olycka i mitt liv innan jag svarade ja. För trots allt var det precis så jag kände mig där och då, här och nu. Det var fint.

Nu över till Sverige.

Moa rapporterar om att det inköpta antiskall halsbandet a la citronspray fungerar mycket bra. Vi är mycket tacksamma och glada över detta och hoppas att den lilla skiten äntligen lär sig. Moa alltså. Skoja, Ester. Tydligen så såg Ester en hare igår, satte sig ner och tittade på Moa. Är hon inte bra duktig? Jag tror det beror på att hon tror att jag är trött på henne (korrekt) och försöker bete sig nu så att jag kommer tillbaka.

Bilen verkar också gått och blivit såld.

Ni har fortfarande snö.

Nu över till slutet.

Hejdå.

Fasaden står oss upp i halsen till graven

Jag har velat ett tag på om jag ska publicera detta inlägg eller inte. Det är det ärligaste jag har skrivit hittills utan att gömma mig bakom en karaktär i min bok. Eller att egentligen gå in på djupet. Orden nedan är jobbiga att yttra och erkänna. Mycket för att jag vet vilken oro det kan resultera i, men jag känner ändå att jag behöver det här. Av olika anledningar egentligen, men mest för att det inte är något att dölja och att livet förmodligen kommer bli lättare när man kan prata om det. För det är alltid skönare och mindre ansträngande när folk vet hur man egentligen mår. När man inte behöver lägga energi på att upprätthålla en mask och leka charader. Vi måste bli bättre att prata om depression och dess följder. Ta bort skammen i att prata om hur man egentligen mår bara för att livet inte är en dans på en grön äng en fantastisk solig sommardag.
Kanske kan det hjälpa en annan själ som känner likadant, men om inte kommer det att hjälpa mig.

Sen, oroa er inte.
Så. Varsågod och läs.


 

Många kanske tror att jag flyr från livet. Att jag skjuter på mina problem och bara kommer få ta tag i dom när jag kommer hem igen. Ibland har jag trott detsamma. Men sanningen är den att åker jag inte nu, kommer det inte finnas något liv att i framtiden fly ifrån när jag trampat snett och inte orkar ta tag i det.

Det slog mig och det gjorde ont. Trots att jag har burit på tanken under längre tid hade jag aldrig sagt de högt förut.

Åker jag inte nu så dör jag

Jag har hamnat i så dåliga mönster och gått i dom alldeles för länge att vägen ut knappt visar sin existens. Det var länge sen jag kände mig levande. Istället har jag sett livet som ett av min måsten och inget jag gör för att jag egentligen vill. Jag antar att det är en av de få fördelar med att leva sitt liv för andra.
Jag har däremot alltid önskat och velat. Velat vilja leva och känna att jag lever. Men den viljan kan tillslut bara tära på en. Att vilja något man inte tror att man kan få genererar i en känsla av hopplöshet och en känsla av hopplöshet tenderar att göra allt värre. Jag började se döden som en befrielse. Att det inte var förrän då allt faktiskt kunde kännas bra, för det var då det inte skulle kännas alls.

När jag var ung skrev jag att man måste träffa botten för att kunna skjuta ifrån ordentligt och ta sig upp. Problemet är ju att man sällan har den kraften därnere och det är därför jag har varit där så länge. Det är därför jag åkte. För att samla kraft, lära mig hur jag samlar kraft utan att bryta från allt och framför allt, hur jag slutar slösa på den.

För att jag vill känna mig levande.

För att jag vill vilja leva.

Bränd, lökig och myggbiten

Dags att ta en paus från djupa inlägg om insikter och tankar och lämna plats åt ett hederligt ”det här har jag gjort idag” – inlägg.
Det har dröjt lite med dessa för jag har inte känt att det varit givande att skriva att jag legat i soffan hela dagen, sett på film och sen gått till Coles, köpt mat och sen gått tillbaka igen.
För jag kan erkänna att jag verkligen har tagit en mjukstart på den här resan och mycket på grund av att jag körde in i kaklet lite för hårt innan jag åkte hit. Men samtidigt så är det inte meningen att jag ska öka tempot så värst mycket i framtiden heller, utan så som min dag har varit idag lär de flesta av mina dagar se ut. And I don’t mind at all.

Så här kommer den:

Min jet lag är borta vilket innebär att jag numera kan snooza utan konstigheter när klockan ringer på morgonen. Min vanliga trötthet är tillbaka och den har inte välkomnats utan jag har tagit strid emot den. Klockan 9 var jag uppe och kokade nudlar. Inte för att jag är lat eller känner att jag inte har råd med annat, utan för att de är så jävla goda här och jag har saknat dom.
Sen tog jag en dusch för att sedan börja min vandring mot stan (4,5km cirkus). Jag var lite rolig här och packade ner ett par långbyxor och en tjocktröja fall det skulle bli kallt. Väderprognosen hade nämligen utlovat regn och moln hela dagen. Jag hade behövt packa ner badkläder och en handduk, samt dragit på lite solskydd. Så tokigt det kan bli.

Men men, med en lärdom rikare gick jag till Turner Beach. Den gamle goda stranden. Så här såg det ut:

turners-2

turners

Jag satt en stund på stenarna jag en gång ramlat ner för. Njöt och kände in. Sen kände jag att jag gått alldeles för mycket utan att belöna mig med något så jag gick till The Backpackers och köpte mig en liten hamburgare. Åt upp den och sen läste jag i cirkus flera timmar. Shane kom och höll mig sällskap ett tag också. Han berätta att deras YHA är det sjunde bästa hostel i fucking världen. Där har jag jobbat hörrni.

burger

Sen var jag tvungen att döda två timmar för att jag skulle träffa Hanneke lite senare för middag och häng. Så jag köpte mig en glass. Det är en av de nya ställena som öppnat. Klagar inte. De har också frozen yoghurt på ett annat ställe. Klagar fortfarande inte. Drog sen vidare och shoppade lite pga hittade denna :

shopping

To fucking die for.

Efter påfyllnaden i resväskan och magen hade jag fortfarande massvis med tid att döda. Så jag återgick till mitt fina Turners. Läste mer på boken skriven av Fredrik Eklund för att sen fortsätta på min egna bok ett tag. Sen drog jag och Hanneke och köpte tacos. ”Gör som du och Alice brukade göra,” sa hon så jag fixade. Så här mysigt fixade vi till det:

hanneke-1

a-ok-night

Japp, hon bor mittemot The Backpackers. I en jävligt fet lägenhet.

Så där, det var min dag det. Jag är nu bränd i ansikte, nacke och armar. Har precis slutat svettats och kommer nog sova som ett litet barn så fort jag släcker lampan. Imorgon ska jag skriva på min bok efter dagens tankearbete. Behövs jobbas en timma eller två också, men det känns mer än helt okej. Jag är ju i Australien. Har ni fattat det än? För det har inte jag.

Vad ska det bli av mig hej

Jag skrev det som rubrik i mitt förra inlägg men jag svalde inte riktigt innebörden av det förrän nu.

Sluta aldrig drömma igen min vän

De senaste åren är det precis vad jag har gjort. De där planerna om det där livet jag haft med mig så länge gömdes under högar av misär och realism. Vad ska det bli av mig? Allt, svarade jag förr. Tills alldeles nyss har jag sagt inget. Jag har försökt att intala mig själv att jag måste tänka om och sluta sikta så högt. Att jag måste hitta nya planer och försöka finna mig i dom. För livet blir inte mer än så här. Det här var allt jag lyckades med.
Men jag har ångrat mig igen. Nu blir svaret som förut. Vad ska det bli av mig? Allt. För jag ska aldrig sluta drömma igen min vän. Jag ska aldrig sluta tro på vad jag kan åstadkomma.

Det handlar inte om att jag ska sänka på mina krav eller sakta ner. Utan jag ska ändra på fokus. För jag vet att jag älskar vatten över huvudet och att ha flera bollar i luften. Så länge jag dränker mig med saker jag älskar. Det är det jag har gjort fel i mina hittills 24 år. Jag har kastat runt på saker jag egentligen vill kasta bort.

Visst är det tankar och känslor jag måste lära mig att hantera, ifrågasätta och inte lita på. Jag måste lära mig att allt inte är hela världen. Jag måste lära mig att släppa och gå vidare. Men det viktigaste i mitt liv är nog inte att förändra mitt sätt att tänka, utan att förändra mitt sätt att leva.

Bara.

Sluta aldrig drömma igen min vän

Det känns så konstigt samtidigt som det nästan inte känns alls, för det är så overkligt. Jag kan inte fatta eller förstå att jag faktiskt är här. Att det var fem år sen jag gick på de här gatorna och blev kär i allt runtomkring.

Jag har pratat mycket och gott om Australien och Yamba sen jag kom hem. Mitt tjat fick mig att börja tvivla på fall den bild jag hade kvar stämde överens med verkligheten. Var Yamba verkligen den plats på jorden som var så fantastisk som jag beskrev den, som jag mindes den? När mina fötter vandrade sig fram på Yamba Street och svängde av mot den byggnaden som var mitt hem, visste jag att det inte var en glorifiering av staden som legat bakom mina berättelser och beskrivningar, utan sanningen.

Allt är annorlunda samtidigt som det är detsamma. Det oanvända taket på mitt gamla hem är nu en bar. Pot Belly Pie finns inte längre kvar i stan (gråter varje dag över detta faktum). Butiker har tillkommit, andra försvunnit, antalet människor har ökat. Men känslan är verkligen densamma och mycket beror nog på den där byggnaden på Coldstream Street, eller snarare folket som ser till att den existerar.

Jag trodde aldrig att någon i familjen Henwood skulle känna igen mig. Det har passerat tusentals backpackers i deras liv sen sist jag var där.
”We never forgot about you,” var det första Chris sa efter att vi hade kramats. Shane slängde upp sina armar i luften och gav mig en finaste kramen jag fått på länge. Hade Charlie gillat att springa hade han gjort det, men istället lunkade han fram, viftandes på svansen och ville inte att jag skulle sluta klappa honom.

Jag log hela vägen hem. Typ. Det är en väldigt lång väg hem och varje gång jag ska korsa en väg måste jag koncentrera mig. Då tenderar jag att se sur ut istället. Höger först? Vänster sen? Nej vänta? Eller? Så jag tittar höger vänster höger vänster höger vänster och sen korsar jag. Vänjer mig väl lagom tills att jag kommer till Sverige igen.

Tillbaka till mitt leende. Låt mig citera en låt som väldigt passande valdes av spotify.

There’s a lot of love in this place, 
And I’m just trying to say
I’m good, I’m good, I’m good, I’m good
Living life just like I should”

Det var lite så jag kände och känner. Och det är något jag väldigt sällan gör. Det känns bra att efter ett riktigt skitigt år kunna avsluta det med att faktiskt må lite bra. Känna att det känns lite rätt. Att jag för en gångs skull i livet har gjort något rätt.

Med det, och med en strålande sol samt enorm kärlek,
Gott jävla nytt Johanna Skogh. Låt inget år bli värre än det här.

15 miljoner mil det kan bli kallt ibland

Det är tre jävla dagar kvar tills jag alldeles själv sätter mig på att flygplan. Eller inte alldeles själv, jag förmodligen ett par främlingar med mig. Men jag är alldeles utan sällskap.

Jag har svårt för att sova, jag är för nervös. Sist jag sov så här dåligt var tiden mellan att jag hade tingat Ester till att jag skulle hämta henne. Fördelen med den tiden i livet var att jag inte behövde passa någon tid på morgonen. Fördelen med idag är att jag alltid är trött oavsett. Nackdelen är att min kropp lägger av om jag inte får ladda batterierna ordentligt om nätterna. Eller dagarna. Eller tiden däremellan. Det är väl tur att jag kan hålla siktet på typ semester i typ tre månader om typ tre dagar. Blir lite lättare med livets sista måsten då. Som för övrigt börjar ta slut. Snart återstår bara allt inför resan. Vilket absolut inte är bara men absolut hanterligt för hallå jag ska ju resa.

Nu ska jag äta min sista kebabtallrik på alldeles för lång tid och jag har skrivit ”alldeles” alldeles för många gånger i det här inlägget så nu får det fan vara slut

”Det e första dagen och du lämnar din plastiga värld
släpp allt, följ vinden nu vart den än bär
för du kan byta bort det här mot ett varmt land
byta ut en grusad villoväg mot en sandstrand”