Hans Einar Skogh

Ni köpte ett växthus, en liten restaurang. Sen blev det två växthus. En större restaurang och ett café. Du tog över stället själv. Gjorde uteserveringen dubbelt så stor. Du tog ett växthus till, med kungen som första gäst. Du gjorde uteserveringen ännu större. Du började med a la carte på kvällarna. Två år senare lyssnade du äntligen på mig och började med konserter. Du köpte en bod, gjorde den till en bar. Du började med catering. Byggde ett bageri. Köpte en pizzaugn. Du har varit chef, servitör, snickare, bagare och precis allt annat. Du har haft visioner och drömmar. Du har kämpat och förverkligat. Sett möjligheter i problemen, fått problem med möjligheter.

Jag beundrar dig för vad du skapat och åstadkommit. Du har lärt mig att man ska sikta högt men med sunt förnuft. Du har visat mig hur man är envis och att det inte lönar sig att ge upp. Du kan vara nära konkurs. Tvingas jobba 350 timmar i månaden. Men det finns en väg igenom det, och det är den man ska gå.

Men du är så mycket mer än vad du skapat. För trots 350 timmar i månaden någon annanstans än hemma har jag växt upp med en närvarande pappa. En som alltid frågar hur jag mår och alltid vet när jag behöver en kram.

När jag berättade att jag ville byta namn och är en hen så ringde du mig så fort du kunde bara för att berätta att det viktigaste i ditt liv är att jag mår bra i mig själv. Att jag är den jag vill vara. Och det är så mycket lättare att vara det när man växt upp i en familj som har motiverat och tillåtit det.

När alla andra säger nej, säger du ja. Kör. Du brinner för det, du tycker om det. Kör. Och det är alltid precis det jag vill höra. Att det inte borde finnas något som ska begränsa mig. Inte trötthet, tid eller ångest. För att jag kan om jag vill och vill jag så ska jag.

Innan jag ens visste om att ingen vill publicera min bok sa du att jag skulle trycka den själv. Som i att du redan vet om att den är bra och ingen annan behöver berätta det för dig. Efter alla nej så är det fortfarande det du säger. Tryck den själv. Du kan.

Du pushar mig alltid. Får mig att kliva närmare mina drömmar. Inte bara genom vad du säger utan också efter hur du lever ditt egna liv. Hur du har krigat för dina. Hur du inte har låtit någon motgång sänka dig. Du har visat dig mänsklig, att det tynger dig och att det inte alltid är så lätt men också att det inte lönar sig att ge upp. Att det någonstans på vägen är värt det. Om du brinner för det, kör. Och du kör. Därför kör också jag.

Många säger att jag är så lik dig. Att utan att veta vem jag är kan de se att jag är ditt barn och de som känner oss båda ser också våra likheter i sättet. I vår humor, i våra goda hjärtan och i vårt driv. Jag skiner upp varje gång. Att jag är lik dig, min förebild och min hjälte. Wow.

Och det var egentligen det jag ville säga med allt det här. Att du är min hjälte.

Du är min hjälte pappa!

farochson.jpg

 

 

Sam I am

Här kommer det, inlägget jag har skrivit i mitt huvud så länge nu att jag inte längre minns när det började.

Däremot minns jag när tanken hade börjat gro i mig. Att det kanske är precis det här jag ska göra och det är precis det här det jag är. Hur jag fick ett tecken, inte från ovan men från något som ville säga mig någonting, och hur det tecknet tog bort alla mina kansken.

Sen hamnade en där igen. I garderoben. Rädd, nervös, osäker men samtidigt väldigt säker. Under hela min uppväxt frågade barn mig varför jag alltid klädde mig som en kille. Ville jag vara en? Klart ingen åttaåring svarar ”Nej” och sen skakar av sig frågan. Klart jag har tänkt på det ungefär hela mitt liv. Är jag en sån, en sån som är född i fel kropp?

Jag önskar att jag kunde ha svarat ja då. För då hade jag inte fortsatt att vara vilsen i ungefär femton år till. För nej, jag har aldrig känt mig som en han. Men nej, jag har aldrig heller känt mig som en hon. Därför hittade jag hem när hen kom. För det var faktiskt inte förrän då jag insåg att en inte behövde vara något av det utan att istället bara vara den en är. Och jag råkar vara den som är hen. 
Men det var också i och med detta som jag klev in i garderoben igen. Sen har jag suttit där. Hängt. Låtit tanken gro. OCH NU HAR JAG FUCKING GJORT DET.

Jag har klivit ut ur garderoben igen.

Och under hela jävla Pride har folk kallat mig det jag snart heter på riktigt.

Sam. Jag är Sam.

Nytta och nöje

Jag har varit hemma ett tag nu. Så länge att jag inte ens vet hur länge. Efter att ha varit sjuk mina sista veckor i Australien och första i Sverige är jag nu frisk och egentligen väldigt redo för att ta tag det livet jag därborta bestämde mig för att ha här hemma.

Men jag lärde mig inte allt när jag var uppochner. Jag lärde mig vad som var viktigt och vad jag vill göra. Kanske inte resten av mitt liv men idag. Jag lärde mig däremot inte hur jag ska kombinera dessa. Det handlar om att blanda nytta med nöje. Att nyttan i mitt liv också är nöjet. Att nöjet är nyttan.

Det många inser när de åker iväg själv, är samma sak som Christopher McCandless konstaterade i filmen Into the Wild. 

“Happiness [is] only real when shared”

Innan jag åkte orkade jag inte umgås med människor längre. Jag uppskattade väldigt sällan att ha mina vänner runt om mig. Inte för att jag inte tyckte om dom, utan mest för att det bara var utmattande och ansträngande. Allt i mitt liv kändes som ett måste, så jag fick för mig att de var ett måste också. Att allt jag borde lägga min fokus på är att uppnå den karriär jag vill uppnå, samtidigt som jag inte gjorde mycket alls för att lyckas. För jag fokuserade på för mycket annat jag inte brydde mig om.

Sen jag kom hem har att umgås med de jag älskar och tycker om vara min första prioritet. För jag har insett nu att det aldrig har varit ett måste, utan det som faktiskt har fått mig att fortsätta när jag inte har haft någon lust alls. Det är det som ger mig energi och som kan få mig att skratta som en idiot när jag själv går ut med Ester. För jag tänker på något vi sagt eller gjort, eller bara på något jag vet att vi i framtiden kommer att göra.

Men livet behöver nytta också och det är inget måste för mig. Jag älskar att jobba när jag jobbar med något jag älskar. Och det är det mest logiska jag skrivit på väldigt länge. Jag lyckas bara inte hitta ett sätt att kombinera de här sakerna. Kombinera det bästa jag vet med det bästa jag vet för att får ett liv som faktiskt funkar. Som gör att jag kan betala hyra, godis till Ester, godis till mig och kläder och resor och massvis med saker man behöver och vill köpa. Men som framför allt gör så att jag kan spendera mina vakna timmar utan att ha ont i kroppen av stress över mitt liv. Eller ha ångest över allt annat som existerar. Över vad är eller vem jag kommer att bli.

Jag behöver och vill lära mig att kombinera nytta med nöje. Det är mitt första steg mot att leva ett liv värt att dö för.

Skål!

From Paris to Berlin fast sist till hit

Jag är imponerad över hur jag på något sätt får tiden att gå när jag gör absolut ingenting och samtidigt som jag gör absolut ingenting så får jag saker gjorda.
Idag till exempel. Jag vaknade, drog mig i vanlig ordning, simmade några längder i poolen, gick, åt, sov, såg på film, skrev och pilla lite på min webbsida. Ingenting men fortfarande tränat och ”jobbat” och så var dagen slut.

Här kommer fler exempel genom en summering sen sist.

Jag var i Coffs när jag senast lämnade spår av liv. Här alltså, andra spår har ju förekommit. Fem dagar av ensamhet då jag inte sa mer än vad jag ville äta. När det var över så var Bellingen nästa stad som skulle få äran att njuta av min närvaro. Bellingen har inga stränder, men jävla massa sol, fladdermöss och träd. Jag bodde hos en skön tant och hennes katter, höns och kycklingar. ”Här ska jag skriva i mängder,” tänkte jag. Men jag spelade mest Sims istället. Skrev visserligen klart det där manuset jag jobbat lite på, men inte mer än ett par rader på boken. Sen gick jag en del. Jag gick faktiskt så mycket att min blåsa under foten gick upp och gjorde mig halt. Då slutade jag att gå.

Så här såg min vistelse i Bellingen ut i bilder:

bellingen-bryggeri-innebellingen-bryggeribellingen-korbellingen-matmin-fot

Ja jag vet att min fot är skitig men ni ska bara veta hur ont den där lilla sprickan gjorde.

Efter Bellingen for jag till Nambucca Heads och tacka fan för att jag gjorde det. Inte för att Bellingen var otrevligt, tror ni det så har ni inte läst vad jag skrev ovan och därför får ni som läxa att börja om.
Varför jag tackar fan för Nambucca var för att jag bodde hos Kristen. Kristen tog hand om mig som om att jag vore hennes barn och det var faktiskt skönt när en har haft hemlängtan. Jag fick plåster till mina sår, mat på kvällarna och hon köpte glass till mig bara för att jag sa att jag älskade det. En kväll hade hon sin vän över på BBQ. Hon var jobbig och skön på samma gång men framför allt så levde hon life. Och på något sätt är det viktigt för mig att se äldre (60+ i detta fall) bete sig som om att de vore yngre. Inget ”Jag önskar också att jag reste när jag var ung” utan reser oavsett ålder. Men den viktigaste insikten var dagen efter. Eftersom att jag är charmig och trevlig bjöd Fay mig och Kristen till hennes födelsedagsfirande på bowlingklubben tillsammans med hennes vänner (en av väninnorna heter Sputnik, ville bara berätta det). Det var jag, Kristen, 60plusare och en 21årig strippa. Och hej vad kul jag hade. Mest genom att bara lyssna på dom. Och hej vad kul de hade. De skrattade så att de var tvungna att sippa efter luft.

Insikten?

Livet tar inte slut bara för att man fyller äldre.

Insikt två:

För osköna äldre i mitt liv hemma i Sverige. Ta åt er och skärp till er.

När jag började skriva detta inlägg var jag i Taree. Det var då jag gick och simmade och jobbade lite. Jag gick också på bio, Carol och blev kär i kärleken ännu en gång i livet.

Nu är jag i Hawks Nest och idag har jag simmat, gått och sen simmat. Mitt rum har pool-, samt havsutsikt och jag har äntligen ett kök med lite redskap så jag kan göra guacamole. Idag orkade jag dessutom ta mig till Coles så jag har matvaror att nyttja dessa redskap med.

Det är den minsta staden i livet hittills och trots att även denna inte har glass så känns det väldigt bra att vara här. Jag sa till mig själv (för jag har ingen annan) för någon dag sedan att det skulle vara fruktansvärt skönt med en charter. Det här är som en charter. Min önskan är min lag. Jag fixar utan att veta om det. #nöjd. Sammanfattar resten av min charter när den är slut.

Tills dess, god morgon och god dag.
Fånga den precis som jag.
(Ville bara rimma, lägg ingen tyngd i det jag precis skrev)

Jag har tagit mig hit för jag tänker lägga pusslet i mitt liv

Nej men hörrni! Vad ting har hänt sen sist vi hördes vid.

Jag har knappt skrivit något på boken, samma lika med mitt manus. Jag har inte läst på länge för jag har läst ut min bok. Sen har jag visserligen köpt en ny bok men den har jag inte riktigt börjat med än. Sen har jag blivit av med massa färg på min kropp för det har knappt varit sol, och när det väl har varit sol har det varit lite för varmt att kriga sig fram till en plats att sola på.

Däremot har jag blivit klar med ett jobb samt kommit långt på min egna webbsida och nu måste jag bara övertala mig själv att göra om den för jag kom på lite annat längs vägen. Vad tråkigt livet vore annars väl, om man inte kom på något bättre precis när man börjat se ljuset.

Visst låter det lite som om att jag gör mycket som jag hade kunnat göra hemma? Men det var ju lite det som var problemet. Jag gjorde inget av det här hemma för jag fyllde min vardag men andra måsten, framför allt andras måsten.

Sen är det givetvis inte allt jag har gjort.

Efter att jag hade varit i Byron åkte jag till Byron igen. Träffade nya människor och for på lite nya äventyr. De såg ut så här:

IMG_5777IMG_5779IMG_5780IMG_5783

Sen åkte vi till Lismore och den staden går nog att jämföra med Hallsberg. Så varför åkte jag dit alldeles frivilligt? Jo det fanns ett hus där som hade fest, med pool. Det finns många suddiga bilder från den kvällen men här får ni två, varav en är på mig och Pompom, Louis nya tjej.

IMG_5791IMG_5806

Jag mådde jag. Dagen efter. Så det var jättekul att gå den där timmen hem från bussen i fruktansvärd skinnande sol. Låg så här hela dagen, i min självskrivna, fantastiskt sköna bakisskjorta.

IMG_5821

Man skulle ju kunna tro att det fick vara nog här. Nej nej. Tydligen spelade ett bra band på puben lördagen till ära. Det råkade dessutom vara så att jag hade hört en låt av dom. Så det var bara att sätta igång igen. Min outfit var spot on och kvällen blev otroligt trevlig. Fann en ny tillfällig kärlek, Vodka Lemonade. Söt, sur och alkoholhaltig.

Efter den helgen fick jag dock nog och har tagit det launa sen dess. Kommer dessutom fortsätta med det fram till jag är i Sydney om cirka 3 veckor. Då är det MARDI GRAAAAAAS. Köpte en biljett för en fest. Kostade 450kr så det måste vara bra och jag måste vara pepp. Skoja, måste ingenting längre. Jag bara är.

För på tal om har jag gjort min sista dag i Yamba. Jag har tagit min ännu fullare resväska ner till Coffs Harbour för lite häng lite närmare stranden. Vilket inte spelar så stor roll för jag gillar inte stranden och det bara regnar hela tiden.
Min sista dag i Yamba blev inte riktigt min sista för min skjuts ner hit blev senare än planerat. Oavsett så åt jag min första och sista frukost på The Backpackers, köpte en sista glass och gick en sista gång hela vägen hem. Stannade till på Noodle Paradise, köpte Pad Thai. Eller ”det vanliga” som jag faktiskt kunde säga. På kvällen fick jag äntligen välja var vi skulle äta (skoja, har fått välja hela tiden för att Ashley (grattis, nämnd för första gången ;)) är för snäll). Garlic Prawns mums mums nöjd nöjd. Otroligt trevlig kväll. Kändes som ett bra avslut på kapitel ett av den här nya boken jag håller på att skriva. Men också jobbigt. Började ju få in några få men fina rutiner i vardagen där. Tidigt på morgonen vaknade man av hundar som skällde, precis som hemma. Runt lunch gick man och köpte Pad Thai eller satte sig på ett café och jobbade. Klockan fem fast oftast klockan sex hörde man hur Bronx blev väldigt exalterad för att mamma kom hem. Sen såg vi på Gilmore Girls tillsammans, försökte komma fram till vad vi skulle äta och landade oftast i ingenting eller i något gott. Sett på Vänner, bytt kanal och sett Rules of Engagement. Eller någon film.
Hon har haft dåligt samvete över att hon har varit ”tråkig”. Känns egentligen rätt dumt när jag har uppskattat ungefär varje sekund vi har hängt. Oavsett om vi har gjort någonting eller ingenting. Hon är fin. Hoppas ni får träffa henne någon dag.

Nu är jag inne på min andra dag i Coffs. Har börjat ta tag i alla Oscars nomineringar. Bockade av The Danish Girl igår och Steve Jobs idag. Hittills leder Alicia Vikander över Kate Winslet, men Michael Fassbender över Eddie Redmayne. Konstigt nog. Kanske ångrar mig sen. Brukar göra sånt. Ångra saker.

Har även börjat skriva lite igen och är exalterad över det. All texten ovan är väl kanske ett bevis på det. Hoppas bara inte all skrivlust gick åt till att skriva det här inlägget. Hade varit både fy och skam. Men ska nog ta och hoppa över till det nu. Det riktiga skrivandet. Göra något åt den där pirriga känslan i magen.

Puss

 

Always regret, never forget

Ni vet tanken tänk om och att den genererar i ångest och att en har gjort det en gång för mycket redan första gången tanken slog en? 

För fem år sen vek jag till av vänster istället för att fortsätta rakt fram. Det finns nog ingenting i livet jag har ångrat lika mycket som det och inget ”tänk om” har vridit till lika fantastiskt ohärligt i magen. Tänk om jag hade gått rakt fram. 

Och som ni förstår är jag tillbaka till den platsen där jag gjorde fel. Varje dag passerar jag den gatan och varje dag viker jag av till vänster. För att jag måste. För att det inte längre finns något annat alternativ. 

För vissa saker i livet får man helt enkelt inte en andra chans till. Vissa saker kommer man behöva ångra så länge och så hårt att det kanske kommer kännas för alltid. 
Det spelar egentligen ingen roll om det är det en vill, för det är tanken av att inte veta som äter upp en. Men har man tur visar sig livet bli något annat, något bättre att det inte spelar någon roll längre. Men då måste man var klok nog att lära sig av sitt misstag först. 
Och jag må vara klok, men tydligen inte tillräckligt 

Inga spärrar, ingen gräns

Mamma börjar tjata (faktiskt inte alls men det känns bättre om vi låtsas som det), så det är dags för en uppdatering.

Vi har genomlidit några dagar med regn och det har varit skönt. Fått tid till att skriva, tänka, läsa, se på film och komma på egna filmer. Jag har äntligen tagit mitt förnuft till fånga och börjat på ett manus. Tänker väl inte säga så mycket mer än så (psst, Alice och Linda har varsin huvudroll). Jag har sett ”Joy” på den lilla, otroligt billiga biografen här. Filmer har premiär lite senare i Yamba, men man ska vara glad om de har en premiär överhuvudtaget.

Jag är kluven till mina åsikter kring filmen. Jennifer Lawrence är bra och tanken är fantastiskt god. Men någonstans går det inte hela vägen och jag är osäker på om den ens får fyra av fem geisha. Kanske hade akademin rätt ändå när de inte gav den en nominering för Best Motion Picture.

Nog om film. Häromdagen skrapade jag upp knät. Tänker inte försöka hitta på någon cool historia om varför utan jag ramlade på longboarden för att jag såg en ödla, blev rädd, tittade på den för länge och körde för långsamt upp för en kant. Men det läker bra. Bättre än när jag ramlade med moppen i Thailand.

Igår var jag och två vänner i Byron under dagen. Vi gick upp till The Lighthouse eftersom att det är ett måste när man är där. Mest för att man kan ta såna här bilder under större ansträngning eller bra kamera (eller för att det finns glass där) :

 

12562396_10153219868716507_568633822_o

12620942_10153219868681507_857955614_o

12557844_10153219868806507_384222860_o

Sen blev det ofrivilligt strandhäng, oplanerad shopping (två kepar och två t-shirts för 150kr. Borde starta en blogg om hur man shoppar billigt och bra) och ännu mera glass. Jag älskar glass.

Fun fact: Den största anledningen till att jag måste tvätta mina kläder är för att jag har spillt glass på dom.

Vi åt också sushi från rullband. Var så där. Så vi missade inget, du och jag.

På vägen hem, under en av de finaste solnedgångar jag någonsin har sett, säger Hanneke ”Aren’t we lucky girls?” Jag tänkte på all min olycka i mitt liv innan jag svarade ja. För trots allt var det precis så jag kände mig där och då, här och nu. Det var fint.

Nu över till Sverige.

Moa rapporterar om att det inköpta antiskall halsbandet a la citronspray fungerar mycket bra. Vi är mycket tacksamma och glada över detta och hoppas att den lilla skiten äntligen lär sig. Moa alltså. Skoja, Ester. Tydligen så såg Ester en hare igår, satte sig ner och tittade på Moa. Är hon inte bra duktig? Jag tror det beror på att hon tror att jag är trött på henne (korrekt) och försöker bete sig nu så att jag kommer tillbaka.

Bilen verkar också gått och blivit såld.

Ni har fortfarande snö.

Nu över till slutet.

Hejdå.