Hej Australien

Posted on av storsomgud

Jag har ångrat mycket i mitt liv. Saker jag har gjort och saker jag aldrig gjorde. Jag har hållit hårt i saker jag aldrig borde ha plockat upp från första början och jag har inte kunnat släppa mycket av det. När jag var 15 år förstod jag att det inte var fullt normalt att vara tvungen att vila när jag borstade tänderna, för att mina axlar inte orkade, men jag vägrade inse att jag behövde hjälp, trots att mamma fick se mig bryta ihop varje dag i veckan. Jag kopplade aldrig ihop mina fysiska problem med min psykiska ohälsa, som jag påstod att jag inte hade. Jag gick till sjukgymnast efter sjukgymnast. Började rehabträna och gå på diverse behandlingar. Jag träffade min läkare och uteslöt sjukdom. Jag hade bara besvär och tyvärr fanns det inget att göra.
Med åren blev det värre. Det gick ner till resten av kroppen. Muskler som alltid var spända och helst slut. Ibland orkade jag inte hålla upp mig själv. Nya sjukgymnaster, fler läkarbesök.
Tillslut insåg jag att så som jag mår psykiskt inte var något som skulle gå över med tiden bara för att jag blev äldre.
Bad om att få prata med någon och bad om anti depressiva för att börja orka igen. Inget hjälpte. Pratar med samma läkare. Han tar samma prover, drar samma slutsats. Jag har besvär, finns inget att göra åt.

Idag värker mina 10 fingrar när jag försöker skriva på en bok jag inte har tid med. Jag vaknar varje morgon med 78 elefanter på mitt huvud, inte redo för att fånga en dag med aktiviteter jag inte tycker om.
Jag har sprungit in i för många väggar. Jag har burit alldeles för tungt alldeles för länge. Jag har ångrat för mycket i mitt liv.
Jag har levt för mycket för andra, för sällan för mig. Så jag har äntligen fattat ett beslut jag inte kommer att ångra. Ett beslut jag velat ta länge men känt att jag inte kunnat.
Efter jul kommer jag släppa allt och åka till Australien.
Jag har ingen aning om vad jag kommer plocka upp igen när jag kommer hem. Det kommer mina tre månader bort från allt att lära mig. Men jag vet en sak, man får bara ett liv, och jag vill leva ett värt att dö för.

Alla mina vägar SKA leda till Australien

Posted on av storsomgud

Timehop och Facebook påminner mig varje dag att det var vid den här tiden för fem år sen som jag och Alice åkte till Australien. Det hann hände mycket under sex månader, men vad jag ångrar mest var att jag inte tog vara på tiden där. Ni vet när man säger att man önskar att man träffade någon i ett annat skede i livet? Att just här och nu inte är rätt, hur rätt det än egentligen är. Så var det för mig och Australien. Jag hade en så mycket större resa jag var tvungen att göra innan jag borde ha satt mig på det där planet.

När jag var hemma längtade jag hit och när jag kommer hem igen kommer jag att längta efter att ta mig därifrån. Jag vill inte släppa framtiden, jag kan inte fokusera på nuet. Varför längtar jag så? Varför längtar jag så, när det går så fort ändå? Jag är där jag länge har velat vara och jag kan inte ens fånga dagen.

Så skrev jag en månad in på resan, redan stressad över framtiden. Redo att ta mig an livet och bli den jag alltid velat vara. Jag kan själv tycka att jag var dum som inte insåg hur resan egentligen skulle vara. Att det inte handlade om vad jag skulle bli utåt utan att kampen enbart skulle föras på insidan. I mitt egna huvud, med mig själv.

Jag är inte färdig, jag har inte åkt i mål. Men jag har kommit tillräckligt långt i livet för att vara redo nu. Nu kan jag ta mina nästa steg och jag kan göra det var som helst. Sanningen är den att de gör sig bättre någon annanstans. I ett annat land. Där blir det lättare att inte finnas till för alla förutom mig själv. Ta bort borden och måsten. Lära mig att andas. Hämta krafter till att hitta de sista pusselbitarna och till att pussla ihop dom.

Så jag kommer tillbaka till dig Australien. Varenda del av mig ska kriga dit. Varenda väg ska leda till dig. Om det blir via praktik, distansstudier, distansjobb eller bara genom ett satans flax att det kan bli tre månaders semester, så kommer jag till dig.

Vi ses snart

Ett stycke ur ett stycke från en bok

Posted on av storsomgud

Eftersom att det jag har spenderat tre år att skapa förmodligen inte kommer läsas på annat sätt än från ett Word dokument till de som ber om den, levererar jag här ett stycke som likväl hade kunnat vara ett dagboksinlägg:

”Ibland är det som att folk tror att jag är dum i huvudet. Jag och Viktoria tjafsade om det bara för någon dag sen. Att jag måste sluta hålla världen i mina händer för att jag inte ens kan hålla upp min egen värld. Jag måste börja sätta mig själv först och alla andra sen. Men jag är inte dum i huvudet. Jag fattar ju precis hur det borde vara. Klart jag vet att jag måste sätta mig själv först. Det är precis det jag säger till alla andra och det är precis det folk alltid säger till varandra. Problemet är att det inte är det som är problemet. Som liten trodde jag att allt skulle lösa sig när jag blev äldre. Att jag skulle släppa på alla små saker och inte älta de hela livet. Att jag inte skulle bry mig om vad andra personer tyckte och därför inte anpassa mig på grund av det. Jag trodde att allt skulle lösa sig med tiden, för jag trodde att allt berodde på att jag var ung. Men gissa vad? Jag är äldre nu och det är exakt samma jävla sak. Om inte värre. Så problemet är inte att jag inte vet om mitt problem, utan att jag inte vet om hur fan jag ska bli av med det. Jag vet inte hur jag ska förändras. Jag vet varför och jag vet vad, men jag är jävligt långt borta från hur i hela helvetet det ska gå till.”

Klipp dig och skaffa dig ett jävla jobb

Posted on av storsomgud

”Släpp det”. En enkel uppmaning, men det är förmodligen ett av det sämsta en kan säga till någon med ångest. Det är ungefär lika effektfullt som att säga ”varför vara ledsen när en kan vara glad?” Eller typ ”det är inte så farligt.” Och jag menar när jag säger att det är effektfullt, bara att det är helt motsatt den effekt en är ute efter.

Jag kan inte tala för alla med ångest och depression eller andra livskvalitets nedsättande ting. Men jag tänkte i alla fall tala lite för mig. För det är något jag sällan gör.
Jag vill inte hålla i någon av den tyngd jag håller i. Jag vill inte älta något ingen annan kommer ihåg eller bryr sig om. Men jag gör det. Och jag kan inte rå för det.
Lämnar jag lägenheten i en outfit som inte är så bra som jag skulle önska så får jag ångest och jag tänker på det hela dagen.
Ska jag göra något jag inte riktigt vet vad det innebär, eller vad som kommer att hända och förväntas av mig, mår jag dåligt hela vägen tills att det har hänt. Oavsett hur lite fara jag vet att det är.
Har jag sagt något dumt någon, eller bara gjort bort mig lite lätt, tänker jag på det så länge att jag fortfarande inte har slutat tänka på det, och förmodligen aldrig kommer att göra heller.
För grejen är den, att jag alltid vet. Jag vet alltid att det egentligen bara är att släppa det för det är ingen stor grej. Det är bara ett par vita skor som blivit skitiga. Men för mig kan en liten fläck på en vit sko förstöra hela skon, även fast att det förmodligen bara är jag som kommer att tänka på den. Och att det alltid går att köpa nya. Och att det alltid löser sig.
Jag vet att nya situationer inte är någon fara för att jag har klarat av dom förut. Men jag skalar inte av min lök på tio gånger. Den har fler lager än så. Så oavsett om det är trettionde gången som jag möter en ny människa av någon anledning så är det fortfarande lika jobbigt. Även fast det inte är någon fara och allt kommer att gå bra
Ja, livet går alltid vidare men det betyder inte att en släpper saker. En gång när jag förmodligen var under 10 år gammal råkade jag ge en kille en blåtira. Idag, förmodligen 15år senare, kan jag fortfarande må dåligt över det. Ja, jag vet, det var en olyckshändelse och ja, jag vet, jag är förmodligen den enda som kommer ihåg det. Ja, jag vet, det är ingen fara och ja, jag vet, det är bara att släppa det. Men ni fattar väl att jag hade gjort det om jag hade kunnat? Att det här inte är något val för mig?
En annan gång gick jag vänster istället för att fortsätta rakt fram. Livet gick vidare för länge sen, men jag kan ligga sömnlös än idag. Ångra. Hata. Älta. Inte acceptera. Inte släppa.
En gång efter det var jag pinsam på fyllan, och betydligt många fler gånger efter det. En annan gång var jag bara full, det brukar vanligtvis räcka för att ångra, hata, älta, inte släppa.
”No regrets”, som det så fint är sagt. Jag gjorde så, det blev si. På vägen lärde jag mig något osv. Det funkar inte så. Inte för mig. ”Always regret, never forget”. Det är motvilligt lite mer min stil. Den stilen har sen alltid dragit ner standarden på mitt liv. Och jag kommer nog i resten av det se ner på mina smutsiga vita skor med ångest. Det kommer aldrig spela någon roll hur många gånger någon annan ber mig att släppa det. För mitt liv funkar inte så. Många liv funkar inte så. Så spara dig orden nästa gång. Säg inget alls.
För du skulle aldrig be en blind att se, en döv att höra eller en förlamad i benen att springa. Psykisk sjukdom kanske inte syns, men det gör den inte olik en fysisk. Det betyder inte att vi har full kontroll över den eller bestämmer över när den ska existera eller inte. Och precis som en blind inte kan se, döv höra eller förlamad springa, kan jag inte bara släppa det och gå vidare. Jag är sjuk. Jag kan inte göra något åt det.
Always regret, never forget

Banff

Posted on av storsomgud

Efter lite tristess i Winnipeg, Regina och Calgary började det äntligen hända grejer. Ungefär Banff hände. Blågrönt vatten som rinner genom staden och berg var en än kollar. Självklart även fortsatt strålande sol. Lever life.

Nu är vi i Lake Louise (ca 1500 meter över havet), 5 mil närmare Vancouver och visst är det minst lika fint här som i Banff. Idag var planen att vandra till sjön med samma namn som staden (som är döpt efter prinsessan Louise) men efter att ha kommit cirka 200 meter in på stigen ser vi en lapp på marken, som låg still tack vare pinnar som bildade en pil. På lappen stod det ”bear around, young”. Okej, sa vi och vände. Istället drog vi till skidbackarna. Ellinor lyckades nämligen för andra gången få upp mig i en Gondola.

Men är väl lite tacksam ändå, för att det är väldigt fint lite högre upp från marken.
Idag var dock huvudsyftet att se björnar, och visst fick vi se björnar. Tre stycken a la grizzly. Ellinor nöjd, jag nöjd, alla nöjda. Avslutade även denna fina dag med god mat, shuffleboard, biljard och kramar.

Imorgon tar vi buss eller taxi till sjön istället. Så vi åtminstone överlever till Revelstoke.

Regina Lund i Kanada

Posted on av storsomgud

Imorse åt vi vår sista goda frukost på denna semester. Ett huvud på en spik, det är vad jag slår på den saken. Med andra ord lämnade vi Winnipeg för denna gång. Förmodligen för livets gång också. Vi känner oss rätt klara med den staden. Som i väldigt klara. Det enda som känns tråkigt att lämna, förutom det fantastiska vädret, är våra bonusmor/farföräldrar Francis och Anya. De slutade dessutom på topp. Gav mig receptet på deras pannkakor, gav oss mackor till bussen och skjutsade oss till den.

Däremot fick vi sällskap av två irländare på slutet när amerikanarna hade begett sig. Irländarna har tydligen kommit dit varje år i över 20 år. Och fy i fan vad jobbig tanten var. Hon berättade om alla hennes släktingar som är döda och begravda, de som snart kommer att dö och de som fortfarande lever. Vi vet vad alla jobbar med, i vilket lag de har spelat fotboll, var de bor och hur många barn de har. Hon har även varit noga med att skryta över att hennes man har varit med i andra världskriget och om hennes hemstad på/i Irland. Vad som också hanns ta upp var detta med att Irland röstade ja till att människor får gifta sig med andra människor oavsett könstillhörighet i kyrkan. Hon förstod inte varför, det var ju bra som det var innan. Jävlar vad fart det blev på Francis då. Han sa så bra saker att jag och Ellinor förblev tysta. Vi ville dessutom inte skapa någon dålig stämning. Livet som gay ni vet.

Men nu här vi lämnat tanten och hennes man bakom oss och skönt var det. Nu är vi i Regina för att vila lite. I morgon fortsätter bussandet vidare till Calgary. Nattbuss, 12 timmar. Längtar…

Murderpeg

Posted on av storsomgud

Winnipeg må vara Kanadas tråkigaste stad men vi har ändå lyckats hålla oss lite sysselsatta. Här kommer en liten sammanfattning:

– Vi har sett Sverige spelat väldigt dålig fotboll och tappat allt hopp om slutspel.

– Vi har fått cirka 100 myggbett var. Jag har dock fått fler. I’m a bit more tasty.

– Tydligen så är alla i detta område vänner med Alvin and the Chipmonks. De ska matas och gosas med. Och de får gärna vara inne i huset. Sköna.

11301421_10153063423720914_609532670_n

– Vi har träffat kanske de enda trevliga amerikanarna i hela Winnipeg. De skjutsade oss till matchen. Så snälla är de.

– Francis och Anya, de vi bor oss, de är fortsatt gulliga. De till och med engagerar sig i fotbollen för vår skull. Trots noll intresse. Det är gulligt.

– Vädret är typ som svensk sommar fas soligt och varmt. Vi lökar cirkus hela dagarna och hela nätterna. Men vägrar såklart att sova utan duntäcke. That’s life. Och man måste leva life. Jag kan även notera att trots att ha spenderat hela dagarna i solen, för vi går typ hela dagarna, har jag inte fått någon färg. Kul. Verkligen jättekul.

– Tydligen vägrar kanadensare att ha Nutella till deras frozen yoghurt. Helt klart en väldigt stor besvikelse.

– Vi har sett downtown men det var inte så mycket att se. Jag måste nog våga påstå att Downtown är påhittat. Det finns inte. Däremot finns det ett lite trevligt område som heter Osbourne. Har jag fattat det rätt så är det Winnipegs hipsterMekka. Där var vi och åt på något ställe som inte erbjöd så god mat men trevligt sällskap i form av andra svenska fans vi träffade tack vare en grym grupp på Facebook som jag startade. Jag, Ellinor och våra nyfunna vänner gick sedan till en puben för att heja på Kanada i deras match mot Nya Zealand. Antalet kanadensare på puben var en besvikelse, men det var en mycket trevlig tillställning ändå. The Sweden Crew (bara flator, opps):

gänget

– Vi har tagit vår bussoskuld och det känns bra. Dåligt system, de kör som idioter men vi kommer fram och det är fint.

– Vi har shoppat på stadens största, respektive näststörsta, shoppingcentrum. Tydligen ligger Kanadas största Forever 21 här och eftersom att min syster är ett stort fan ville jag icke göra henne besviken. Fick med oss en påse var och det är inte fy skam det inte.

– Sveriges match mot USA var fan helt galen. Önskade nästan hellre att USA skulle dominera så en slapp sitta där och vara pissnervös i 90 minuter. Men det där hoppet om slutspel kom tillbaka, så gör för fan inte oss besvikna på tisdag.

– Måste även här skriva att Lisa Dahlkvist gör ett jättebra mästerskap och att Therese Sjögran håller på att göra ett bra avslut på sin långa och väldigt fina karriär. Synd att inte Lotta Schelin kunde ha lite bättre skärpa i hennes pass i den där två mot en situationen, då hade Sjögran och fått vara matchhjälte också. Men det kommer fler chanser.

johanna_elli_match11262927_10153063423710914_371784484_n
– Imorgon ska vi se Prideparaden och det blir nog kul, i alla fall om vädret håller sig. Nu ska vi däremot sova, inte för att vi är trötta men lite lätt uttråkade. Winnipeg kallas Murderpeg av en anledning. Det är dödstråkigt här.

I believe that we will win, or no…

Posted on av storsomgud

För första gången i hela mitt liv är jag i Kanada. Det finns många bra saker med detta land. Generellt sett så är många trevliga och trots att klimatet ska vara detsamma som i Sverige är det fantastiskt varmt och gott. En stor nackdel med Kanada är dock att det ligger så nära USA. Det kanske finns situationer då en kan se detta som en fördel, men inte när Sverige spelar ett mästerskap med USA i gruppen, eller om en ser till att de flesta amerikanare är patriotiska muppar. Det sistnämnda känns onödigt att gå in på när jag ska skriva ett inlägg om min semester, och då är det första det mest aktuella.

Det var ju omöjligt för oss att inte hamna runt om de blåvita, lite röda, alldeles för skrikiga och irriterande amerikanerna. För är en inte anhörig till någon i blågult blir det svårt att anordna något slags ”svenskt häng”. Så där satt vi! Högt upp och icke seende av den ena linjen på långsidan. SÅ fort Nigeria gjorde något bra så applåderade hela arenan. Alla förutom vi kanske 100 svenskar som faktiskt var där. Så fort Nigeria gjorde något bra växte mitt hat mot USA. De provocerade mig mer än Sveriges dåliga fotboll.
Summan av deras match blev ungefär denna: Det är tur att detta är mer än en fotbollsresa, för annars hade vi definitivt åkt hem mindre nöjda.

Sen innan jag lämnar dagens fotbollssnack så måste jag säga att Australien öppnade väldigt starkt igår mot USA. De spelade bra, snabb fotboll. Släppte bollen snabbt, tänkte klokt, hade kompakt försvar. De spelade så en önskade att Sverige skulle spela, och så Sverige faktiskt kan spela om de bara skärper till sig för i hela helvetet.

Men som sagt, denna resa handlade om mer än fotboll och därför kommer detta inlägg att göra detsamma.

Vår resa hit till Kanada, Winnipeg, började med ungefär 30 timmars resande. Bussen gick 4 på morgonen, natten till lördag. Flyget gick 8 timmar senare. 2 timmar efter det landade vi i London och sen flög vi till Toronto och sen flög vi till Winnipeg och sen slutade vi flyga för att istället ta en taxi och sen checkade vi äntligen in på hotell nummer ett och somnade ungefär en halvsekund efter att vi klivit in i rummet.

Nu bor vi på ett lyxhotell fast det är ett B&B. Det enda som är lite kasst är en dålig internetuppkoppling. Två amerikanare bor visserligen i rummet bredvid, men de är okej. De är snälla så jag är inte sur. Annars är de jättesnälla, de som vi bor oss alltså. Känner mig som ett bortskämt barn.

I övrigt finns det typ ingenting att göra i Winnipeg, men vi står oss rätt bra ändå. Ska bli sol hela veckan och vi har en stor tomt att hänga på samt lite shopping vi kan bocka av. Sen får vi icke glömma att det är Pride till helgen, det skall vi också beskåda.

Jag återkommer senare i livet. Det börjar bli dags att plocka upp kameran och fotografera lite också. You will be amazed. Mostly because I am amazing.