Jag inledde 2017 med en rant om kvinnor som sett till att kvinnor fick rösträtt i Sverige. Sa att jag skulle upp till kamp, fram till fronten. Det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Jag grävde ner mig istället. Lät min utmattning och depression ta över mitt liv igen och det är mycket på grund av detta jag inte kan se tillbaka på mitt år och tänka ”wow wow wow wow”. Men fan vad jag har gjort saker som jag inte ger mig credd för, i vanlig jävla ordning.
Så, trots att jag inte gillar att dela upp livet i år tänker jag ändå sammanfatta mitt. Det kanske kan hjälpa mig att fatta lite.
2017 var året då jag bevittnade Damallsvenskan från bänken. Jag fick lära känna mina förebilder och idoler. Men när en känner dom känner en även med dom så mycket mer, och säsongen var motig. Så jag gick och blev fotbollsutbränd. När danskorna ställde in landskampen tyckte jag att det var skönt och så vill jag aldrig mer tycka.
Det var inte bara fotbollen som blåste i motvind, innebandyn gick också käpprätt. Jag klev av min roll som huvudtränare och öppnade upp dörren för ännu en comeback i målet. Har insett nu att jag aldrig mer ska säga att jag aldrig mer ska stå i mål. Men det gick bra, jag höll nollan och vi slapp kvala för att hålla oss kvar i division 1. Vilket för övrigt är en division samma lag håller på att vinna nu.
Jag sa upp mig från mitt jobb, mycket tidigare än väntat. Jag satte välmående före lön, vilket självklart sen påverkade mitt välmående negativt. Men… det var nog ändå helt rätt. Nog. Jag startade eget istället och förstod att jag verkligen måste byta namn. Jag kan ju för i hela fan inte ha ett företag som heter Johanna Birgitta Skog. Så jag drog äntligen iväg de papper som gjorde mig officiellt till Sam Skogh. Eller ja, jag väntade en hel sommar först.
Jag reste en del faktiskt, det är en av de saker jag inte fattar att jag gjort förrän jag reflekterar över det. Första resan var en weekend till Prag med min mamma och syster. Jag sov mest medan de shoppade. Stora städer klingar sällan fint för mig, men jag åt en av de godaste burgarna jag någonsin ätit.
Sen for jag tillsammans med ett så himla drömmigt gäng till ”Womens Weekend Only” på Ibiza. Min första riktiga suparresa någonsin och hej vad bra den var. Blev även i denna veva väldigt kär i Tel Aviv, så dit ska en 2018. Det kan jag ge mig fan på.
Topparnas topp resa 2017 kom därefter, tre hela veckor med The Vicktorious. Vi såg bra fotboll (och även lite dålig fotboll) och väldigt många fina städer. Jag blev lite kär i Deventer i Nederländerna och Metz i Frankrike. Mest blev jag kompiskär i mina fina resekamrater. Fotbollen har givit mig så himla mycket fint, trots att jag själv aldrig har spelat en minut fotboll. Är så sjukt tacksam för det, hur jobbig den än gick och blev i slutändan. Och nästa år?? Big things will happen.
Jag har fått nya, fantastiskt fina vänner och fördjupat befintliga relationer. Många gånger har det slagit mig hur mycket fint jag har runtomkring mig. Hur många som skulle göra allt för att jag ska vara lycklig och bara den insikten i sig gör en väldigt varm i själen.
Andra småsaker:
Jag slutade klicka på clickbait-artiklar. Jag började dricka så mycket Nocco att jag inte längre tycker illa om smaken av sötningsmedel. Jag sprang min första och troligtvis sista mil. Jag har tagit PB i ungefär allt på gymmet. Jag började plugga litteraturvetenskap så att nästa bok blir bättre och började, tack vare det, läsa mer.
Vilket leder in oss på en liten större sak:
Jag släppte min första bok. Men det har varit så självklart för mig sen jag var cirkus 9 år att jag inte känner att det är så speciellt. En är lite dum i huvudet på så sätt va.
Jag bestämde mig för att lämna Örebro så fort fotbollssäsongen var slut. Jag har sagt det många gånger men nu skulle det fan ske. Hyrde ut min lägenhet innan jag bestämt mig för vart jag skulle ta vägen. Men när en känner världens bästa Ebba och fick jobb i Göteborg var det lika bra att dra sig hit. Målet nu är rätt enkelt, tjäna massa pengar, umgås med folk igen och må bra. Så jag sen kan köpa husbil och börja leva life i Europa, men hur det går med det tar vi väl om ett år igen.
Var det allt? Det kanske inte var så mycket ändå. Fan.
Förbifarten 